I debatten har skulden framför allt lagts på migrationsverket, vars personal utmålats som sällsynt kallhjärtad. SVT:s Anna Hedenmo gav ord åt stämningarna när hon i Aktuellt frågade myndighetens rättschef Mikael Ribbenvik om de inte har några känslor på hans arbetsplats. Vänsterpartiet har därtill placerat regeringen och Miljöpartiet vid skampålen, som ansvariga för flyktingpolitiken. Partiet kräver att utlänningslagen skrivs om så att det blir lättare för flyktingar att få stanna.

Men Haddile är ingen flykting.

Hon är fransk medborgare och får som sådan i princip stanna här så länge hon vill. Eftersom hon är två år gammal är det dock inte upp till Sverige att besluta om den saken - det är upp till hennes mamma. Man kan tycka att en mor som övergav sin nyfödda flicka i ett främmande land har förverkat sin rätt till henne men det tycker inte den svenska lagen. Och det är den Migrationsverkets personal, alldeles oavsett sina personliga känslor, måste navigera efter.

Även om Haddile gavs uppehållstillstånd i Sverige är det hennes mamma, som för övrigt meddelat att hon vill återförenas, som bestämmer var dottern ska bo. Detta gäller så länge mamman har vårdnaden om barnet och den förlorar man inte i första taget. Först efter det att barnet har varit placerat på familjhem i tre år ska socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka hos tingsrätten om en överflyttning av vårdnaden.

Men i de allra flesta fall fortsätter man även därefter att arbeta för att barnet på sikt ska återförenas med sina biologiska föräldrar, hur svekfulla de än har varit. Det gör ont i hjärtat att höra Haddile kalla kvinnan hon kanske måste skiljas från för mamma. Detta trauma tvingas dock många barn genomgå i betydligt högre ålder när de är än mer anknutna till sina nya hem.

Det som nu måste diskuteras är inte statstjänstemäns känsloliv. Problemet i fallet Haddile är den lagstadgade uppfattningen om att föräldrar har en nästan villkorslös rätt till sina barn och att den biologiska familjen till varje pris måste värnas. Sedan kommer gränsdragningen mellan föräldrars rätt och barnens bästa aldrig att vara enkel.

Somliga, bland andra Aftonbladets ledarsida, lanserar nu FN:s barnkonvention som en lösning på problemet. Om konventionen var lag skulle Haddile få stanna, påstås det. Frågan är om de som griper efter detta halmstrå överhuvudtaget har läst konventionen.

Den är späckad av skrivelser som betonar de biologiska föräldrarnas rättigheter även till barn de inte klarat av att ta hand om. När man läser artikel 20:3 om barnens rätt att omhändertas med hänsyn till sin språkliga bakgrund är det lätt att förstå migrationsverkets uppfattning om att Haddiles familjeåterförening bör ske i Frankrike.

Barnkonventionen kan emellertid tolkas lite som det passar eftersom det varken finns förarbeten, praxis eller någon överdomstol som prövar den. Vad den tydligt säger är att man alltid ska utgå från barnens bästa. Men konventionen i sig påminner, med sin starka betoning av biologiska band, om hur svårt det är att avgöra vad som är bäst för ett barn.

En lagstadgad floskel skulle inte göra det arbetet lättare för domstolar

och myndig­heter.