Där angreps han av en vilt slående israelisk bosättare, som var ursinnig på att utbildningsministern eskorterades av palestinier, i en palestinsk stad. De rörde sig i den del av staden dit dess arabiska befolkning, drygt 160 000 människor, inte har tillträde eftersom några hundra israeler, med sin regerings stöd, har slagit sig ner där.

Bosättarna i Hebron anses allmänt tillhöra de mest aggressivt fanatiska i Israel.

Det var här Baruch Goldstein 1994 tog med sin kpist in i en moské där han mitt under fredagsbönen sköt ihjäl 29 muslimer och skadade hundratals, innan han själv dödades. Hans gravsten har blivit en vallfärdsplats för extrema bosättare.

Det ligger en stor ironi i att det just var Jan Björklund som attackerades i Hebron.

Han är den ledande svenska politiker som allra mest förlitar sig på den israeliska regeringens fredsvilja.

För Björklund är det otänkbart att Sverige erkänner Palestina som stat i FN innan ett freds-avtal har skrivits under. Exakt hur intresserad verkade kvinnan som angrep honom vara av fred?

Israels regering sitter i knät på sådana som hon. Extremisterna har tagit över och brutit av taktpinnen. Därför finns inte längre någon fredsprocess.

Premiärminister Benjamin Netanyahu försäkrade häromveckan, i ett tacktal till sina an-hängare, sitt partis "övertygelse" om vikten av bosättande.

Han utlovade också nya bidrag för att öka inflyttningen till 70 bosättningar på Västbanken. Dessutom lanserades en kommitté som ska hitta sätt att kringgå grundlagen så att färre bosättare vräks efter domstolsbeslut. Allt detta sker samtidigt som förutsättningarna för förhandlingar med den palestinska myndigheten är bättre än någonsin.

Under Mahmoud Abbas styre på Västbanken har korruptionen minskat, våldet hejdats, och ekonomin blomstrat. Israel har svarat genom att bygga ständigt fler bosättningar, och ignorera varje upp-maning från USA.

Att president Abbas och premiärminister Fayyad i det läget, efter all väntan och alla svek, för sin kamp till FN, är något Sverige borde uppmuntra.

Inte minst med tanke på att deras diplomatiska strävan marginaliserar fanatikerna i Hamas, som vägrar befatta sig med den.

Jan Björklund säger ofta och gärna att han är för en tvåstatslösning. Det är den lättaste saken i världen.

Nu har regeringen en konkret möjlighet att stå upp för sin övertygelse. Ett erkännande i FN löser ingen av de svåra frågorna, och förändrar i sig inte verkligheten på marken. Men det skulle blåsa något slags liv i fredsprocessen, kraftigt pressa Israel och ge palestinska framsteg ett rättmätigt erkännande.

Om man verkligen vill se en självständig palestinsk stat finns ingen rimlig anledning att säga nej.

Carl Bildts prat om brist på territoriell kontroll är svårt att begripa. Dels för att vi förr erkänt stater som inte fullt kontrollerat sitt territorium men framför allt för att argumentet ger Israel skäl att fortsätta ockupationen i all evighet.

Det vore illa om mumlet beror på att frågan har kidnappats av Folkpartiet och Jan Björklund.

En person som förväxlar vänskap med Israel med lojalitet till dess djupt självdestruktiva regering kan inte se frågan klart.

Björklund är drömskt insvept i sina varma känslor och man kan bara hoppas att han klarnade till en aning i Hebron.