Demokrati
Hon kan nöjt konstatera att utredningen "Utökat polissamarbete i EU och Norden", som Krister Thelin presenterade i går, följer den linje som hon stakat ut och slagits för. Staten ska enligt förslaget kunna delegera sitt våldsmonopol till andra europeiska länders polismakter. I vissa situationer får regeringen och rikspolisstyrelsen möjlighet att kalla in exempelvis tysk eller fransk förstärkning.
De gästarbetande poliserna medför egna vapen och uniformer men underordnas svenska befäl.
Till grund för denna polisiära bemanningspool ligger ett fördrag som föddes i tyska Prüm 2005 och som tre år senare blev EU-lag. Det är samma fördrag som tvingar oss att frikostigt dela med oss av våra DNA- och fordonsregister till andra EU-länder. Den del som handlar om att ge arbetstillstånd åt utländska, beväpnade poliser är emellertid frivillig att införa. Men för Beatrice Ask är det snarast ett ideologiskt imperativ att göra det. När Moderaterna talar om nyttan av EU är det ju framför allt brottsbekämpning som besjungs.

Det är politiker, inte brottsbekämpande myndigheter, som började påtala vikten av väpnad hjälp utifrån. Krister Thelin kan i sin utredning inte säga mer än att det föreligger ett "visst behov" av sådant stöd. Man kan tycka att behovet borde vara mer omfattande, och bättre dokumenterat, för att motivera något så drastiskt som outsourcing av statens våldsmonopol.
Men det finns ett relevant argument. Krister Tehlin påpekar att Sverige inte har råd att hålla sig med den polisiära kapacitet som krävs för att klara av allt hemskt som skulle kunna drabba oss.
Det är ett faktum som ändå väger lätt mot risken för att våldsmonopolets förtroende urholkas. Man ska också tänka på att de exceptionella händelser som utredningen föreställer sig per definition är sådana som nästan aldrig inträffar.
Möjligheten att kalla in utländsk polis är enligt för- slaget dessutom inte begränsad till sådana allvarliga kriser, och troligen kommer det vanligaste användningsområdet snarare vara det som beskrivs som "större evenemang". Det handlar om sådant som demonstrationer vid statsbesök, eller förmodat stökiga fotbollsmatcher.

Europeiska polisers metoder och befogenheter för att kontrollera stora folkmassor är extremt varierande.
Utländska poliser som arbetar i Sverige skulle vara skyldiga att följa svensk lag men hur lätt är det i stridens hetta, när man varken kan lagen eller språket?
Förtroendet för våldsmonopolet bygger på att vi har demokratiskt inflytande över dem som har rätt att bruka våld mot oss.
Vi kan indirekt påverka hur svenska polisers utbildning är utformad, vilka som rekryteras, och hur ledningen ser ut. Möjligheterna att få upprättelse mot polisen må vara skamligt små, men vi kan i alla fall utkräva visst ansvar. En italiensk eller spansk polis har ingen demokratisk legitimitet i Sverige.
Det förändras inte av att den svenska polisen skulle ansvara för deras eventuella övergrepp. Man kan lätt tänka sig att det finns ett intresse i att hålla dem om ryggen, som är snälla nog att hjälpa till.
Självklart ska svenska och andra europeiska poliser samarbeta. Men det kan de redan på nästan alla sätt utom att med uniform, vapen och våldsbefogenheter röra sig över gränser. Där borde gränsen gå så länge Europa inte är en stat.