VALET

Folket som har samlats i det hörn av parken som denna eftermiddag är socialdemokratiskt revir, inmutat med flaggor och banderoller, har länge haft söndagen planerad.
Många av dem möttes redan i morse, utanför arbetarekommunens lokaler i exempelvis Sigtuna eller Södertälje, där buss väntade.
Få är här av en slump, de flesta för att de i djupet av sina hjärtan tror på socialdemokratin, samt tycker det är trevligt att stöta på gamla bekanta, och prata om sommaren, valet eller minnen från någon kongress.
Här är framför allt grå- eller vithåriga, men det finns också några ungdomar som är minst lika uppfyllda av socialdemokratins löften och ritualer som tanterna som köpte med sig röda rosor på vägen hit. De som har samlats för att lyssna på sin partiledare är passionerade, men inte många.
När Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal i lördags gjorde han det mitt på Slussen, där folkströmmarna möts.

Hans publik var till stor del människor som skulle köpa en tröja eller äta en glass och råkade få syn på statsministern.
Reinfeldt talade för den helgshoppande allmänhet vars intressen han säger sig företräda. Det handlar om människor som inte är särdeles politiskt intresserade. De tycker att allt är ganska bra som det är och delegerar gladeligen och utan närmare eftertanke ansvaret för riket till det parti som känns mest pålitligt.
En gång i tiden var det partiet Socialdemokraterna, numera är det allt oftare Moderaterna och det gör så ont i hjärtat hos arbetarrörelsens företrädare att de helt måste förtränga och förneka den politiska scenförändring som har ägt rum.
När Mona Sahlin i Tantolunden, inför en publik i ombudsmannajackor, talar om Moderaterna som ett ytterlighetsparti som på sikt vill avskaffa välfärdsstaten får applåderna en spastisk intensitet. Om hon skulle upprepa samma budskap några hundra meter bort i det numera djupt moderata Stockholm skulle det i mångas öron vara som om hon talade ett främmande språk.

Det mest grundläggande i krig och i politik är att lära känna sin fiende, men Socialdemokraterna vägrar att revidera sin bild av Moderaterna, för det är den som håller ihop dem.
I slutet av sitt tal läser Mona Sahlin ett citat av Fredrik Reinfeldt, där han menar att välfärdens uppgift ska begränsas till att förhindra svält. Hon ger intryck av att de 17 år gamla orden kommer från hans nya bok. Kanske var det inte en fråga om ohederlighet, möjligen hade Sahlin lurat sig själv att tro att detta verkligen är Moderatledarens aktuella ståndpunkt. Vad lätt allt vore då.
Moderathat kommer inte att vinna valet åt Socialdemokraterna, men de har inte lyckats uppbåda mycket annat i sitt förvirrade tillstånd.
Kampen för jämlikhet är allmänt omtyckt men S har inga aktuella förslag som tydligt förkroppsligar den, inget att mobilisera väljare kring.

Mona Sahlins passion för jämlikhet går mest ut på att hon ständigt upprepar själva ordet.
Man väntar sig att ett parti som lovar att återupprätta själva värdigheten i samhället har en del radikala förslag att komma med.
Sahlin lovade i går att införa fler praktikplatser och att sänka skatten för pensionärer med någon hundralapp mer än regeringen.
"Möjligheternas land" verkar inte särskilt spännande.