En superdirektörs karriär går att ta död på lika lite som en vampyr.
BP-SKANDALEN
I Sovjet var det ett öde värre än döden. Men när Tony Hayward nu ”skickas till Sibirien” gör han det med hundratals pensionsmiljoner i fickan, på väg mot ett nytt toppjobb.
Den i går avsatte vd:n för BP tjänade förra året närmare 35 miljoner kronor. Det är en yrselframkallande summa för vanliga dödliga, men som anglosaxisk vd-lön betraktad är den nästan modest.
De senaste 30 åren har varit en gyllene era för direktörerna. Herrarna i fråga har kommit att betraktas som gudomligt utvalda.
Man har sagt att det är så få som har deras exceptionella talanger att det är dumsnålt att inte tillmötesgå deras anspråk. Låter man dem inte bada i guld åker de till något annat lands näringsliv, och om de inte heller där får vad de förtjänar kanske den samlade direktörseliten sätter upp en koloni på Mars, och då går jorden sannolikt under.
Något tillspetsat är det en sådan ideologi som gjorde det möjligt att en genomsnittlig amerikansk toppdirektör år 2000 tjänade över 500 arbetarlöner, medan deras företrädare 20 år tidigare ”bara” var värd 42 knegares årsinkomster.
Den som har ifrågasatt naturlagen om direktörers stigande löner har fått en föreläsning om ansvar.
I dagens globaliserade näringsliv – och så vidare – är ansvaret för en vd så oerhört, så omänskligt, betungande att egentligen ingen summa pengar tillräckligt kan kompensera bördan. Men om en direktör misslyckas med att axla detta tunga ansvar när olyckan är framme drabbar det i sista hand direktören.
Anledningen till att Tony Hayward förra året ansågs vara värd 35 miljoner kronor är exempelvis att han har ansvar för människors liv, och måste förebygga och i värsta fall hantera de olyckor som oljeborrning kan resultera i.
I skarpt läge misslyckades han på varje punkt.
Hayward var ytterst ansvarig för att oljeriggen Deepwater Horizon enligt oberoende experter i det närmaste var ett fuskbygge. Men när elva människor hade dött och oljan forsade ut i den Mexikanska golfen skyllde Hayward ifrån sig. Därefter har han bland annat ägnat sig åt att ljuga och självömkande be om att ”få sitt liv tillbaka”.
Tony bevisade att han är en sådan direktör som fungerar utmärkt så länge allt rullar på
– förra året fick han en miljonbonus tack vare oljepriset – men som inte kan hantera kriserna som män av hans sort sägs vara skapta för.
Det innebär inte att BP säger tack och adjö till Tony. Att bli utesluten ur superdirektörernas klubb är omöjligt. Det är det som är så absurt med direktörslönerna. De är satta med hänsyn till en risk som egentligen inte finns.
Den som gör bort sig degraderas aldrig till att bli en vanlig människa. Han blir ”omplacerad” och får en påse pengar som snuttefilt.
Tony Hayward åker snart till Sibirien där han ska jobba med ryska miljardärer i ett nytt
oljeprojekt. BP har utsett Robert Dudley till ny vd. Enligt bedömare är han framför allt lämplig på grund av sin amerikanska sydstatsdialekt. Det brittiska bolaget hoppas att detta hederliga idiom kan avvärja amerikanernas vrede.
Samtidigt, på den Mexikanska golfens stränder ligger delfiner och ruttnar.
Prärievargarna tuggar i sig oljeindränkta fåglar, och äts i sin tur upp av alligatorer. Snart är hela deltats näringskedja infekterad. På toppen av den mänskliga, ekonomiska
näringskedjan sitter Tony Hayward och andas ut.
