Hägglund är en av regeringens stiligaste profiler. Rolig är han också. Och visst verkar han vara omtänksam och snäll, vad gäller exempelvis barn och gamla människor.
Vore inte KD:s partiledare redan gift skulle han sannolikt vara hett eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Men varför ska man rösta på honom?
Jag ska i ärlighetens namn säga att svaret i mitt fall är självklart. Som kulturradikal och liberal, med svaghet för uppror, skulle jag aldrig rösta på ett konservativt färgat parti som vill företräda allt som anses vanligt och normalt. Men efter att ha sett SVT:s utfrågning av partiledaren är jag benägen att tro att man inte behöver vara krönikör eller performanceartist för att ha svårt att finna skäl att rösta på Kristdemokraterna, utan att detta lär vara en svår utmaning för nästan varje tänkbar väljare.
I intervjun var Hägglund förvisso en mycket kompetent grovjobbare i Fredrik Reinfeldts arbetslag. Nästan helt utan pinsamma tystnader, eller ihoptrasslade resonemang, försvarade han regeringens arbetslinje. Utfrågarna Anna Hedemo och Mats Knutson gjorde sitt bästa för att få den patenterat godhjärtade socialministern att framstå som kall.

Man frågade familjevännen Göran om det är rimligt att en arbetslös förälder måste lämna sin familj för att ta utomsocknes jobb, på grund av skärpta a-kasseregler.
Man pressade honom i fråga om sjukförsäkringen, och givetvis kom en tittarfråga från en upprörd pensionär, som undrade varför i hela friden hon måste betala mer i skatt än löntagarna. På allt detta svarade Hägglund lugnt och pedagogiskt: det är arbetslinjen, dumbom (fast på ett varmare och utförligare sätt.)
Det som fattades i går var Kristdemokraternas egna idéer. De fattas för all del även i Alliansens valmanifest.
KD fick inte igenom profilfrågan om utökat vårdnadsbidrag. Partiets främsta avtryck i dokumentet är en idé om att föräldrar som är i färd att skiljas ska erbjudas samtal, så att de möjligen tänker lite extra på barnen. Eftersom KD inte har fått genomslag för sina egna idéer, går de till val på image snarare än politik. De är gulliga och trevliga.
Med tanke på hur medvetna KD är om att de behöver en tydligare profil (därav svamlet om Òverklighetens folk") är det märkligt att de smyger i frågorna där de faktiskt gör unika ställningstagande, baserade på ideologi.

Det gäller till exempel den akuta frågan om organdonationer, där Göran Hägglunds uppfattning om vad som är kristen etik har stor betydelse. Han tycker inte det är rimligt att ens tala om att legalisera den i Spanien så framgångsrika metoden, att i vissa fall hålla döende människor vid liv extra länge för att kunna rädda andras liv med deras organ. När det gäller narkotikapolitiken håller sig folkhälsominister Maria Larsson undan debatten i stället för att stå upp för de religiöst färgade ideal som gör henne kallsinnigt inställd till idén att skifta fokus från nolltolerans till att i stället begränsa missbrukets skadeverkningar.
I frågan om steriliseringarna av transsexuella - som oväntat blev en het fråga i somras - har KD:s socialdepartementet smusslat undan frågan i flera år, i stället för att ärligt säga att de inte tycker det är etiskt riktigt att män blir gravida.
Det stämmer inte att KD saknar en egen ideologi. Det är bara det att de verkar skämmas för den - på goda grunder.