Det rör sig bara om avarter, enstaka ruttna ägg. Med det budskapet försöker nu vårdföretagarna återskapa skrämda svenskars förtroende för privat äldrevård. Stockholms äldreborgarråd Ewa Samuelsson (KD) ställde i veckan glatt upp i kampanjen, som medförfattare till en debattartikel i Aftonbladet (8/11), där hon och lobbygruppen också slog fast att missförhållanden även förekommer på kommunala äldreboenden. Självklart är det så. Men det innebär inte, som de påstår, att driftsform saknar betydelse.
Det finns kommuner som tvingas till årliga hugg i äldrevårdsbudgeten. Och kommunalråd som är rent snåla. Det finns idioter till kommunala äldreomsorgschefer och personal som aldrig borde få jobba med äldre. Det finns vanvård, naturligtvis.
Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott. Kommunala boenden har heller inga företagshemligheter, och politikerna behöver inte vänta ut några kontrakt för att kunna ingripa om verksamheten inte fungerar.
Äldreminister Maria Larsson har ofta lyft fram valfriheten som ett skydd mot vanvård. Men att lägga kvalitetskontrollen i det artrosdrabbade knät på Agda, 94, är varken humant eller smart. De äldre som löper störst risk att utsättas för vanvård är också de med minst förmåga att säga ifrån och välja om. Därför kommer äldrevården aldrig vara en fungerande, fri marknad, där konkurrensen i sig tvingar företagen till ständig förbättring. För att skydda de äldre krävs hårda regler och skarp tillsyn.
Riskkapitalägda företag som Carema och Attendo, som tillsammans står för hälften av Sveriges privata äldrevård, är inte onda. Men de är heller inte goda. De vill tjäna pengar. Det är förmodligen därför bemanningen i den privata äldreomsorgen, enligt socialstyrelsens register, är 10 procent lägre än i den kommunala och oftare består av timanställda. På samma sätt som friskoleföretag sparat in på syo-konsulenter, skolsköterskor och bibliotek försöker vårdbolag kapa alla kostnader. Men när det gäller skolan har Jan Björklund stängt smitvägarna med en ny lag, och inrättat en välpumpad statlig myndighet som gör skoningslösa inspektioner.
Maria Larsson. Foto: Martina HuberMaria Larsson är totalt ointresserad av sådant, trots att Riksrevisionen redan 2008 slog larm om hur uselt ställt det är med kontrollen av den privata äldreomsorgen. När kommuner privatiserar äldreboenden är det ofta av ideologiska skäl, och den positiva andan har färgat av sig både på avtal och tillsyn. Man gillar företag som Carema och Attendo på ett politiskt plan, och tror därför det bästa om dem.
Maria Larsson är kanske det värsta exemplet av alla. När hon gav kommunerna 150 miljoner för att införa valfrihet inom äldreomsorgen ställde hon inte några som helst krav på insyn i företagen, till Riksrevisionens förtret. Ministern ansåg kanske att hon redan fått tillräcklig insyn genom att, som den goda vän hon är, personligen inviga fyra nya Attendo-boenden de senaste åren. Äldreministern ska reglera företagen, inte göra PR för dem.
