Linda proppades med piller. Blev medvetslös. Sedan påsatt av en 71-årig man.
Han brukade betala 1150 danska kronor för det hela. Så kunde Linda köpa sitt heroin.
För drygt ett år sedan publicerade Berlingske Tidende ett reportage om Lindas liv i Nordvest, Köpenhamn. Hennes berättelse bidrog till att de danska politikernas långvariga träta om legalförskrivet heroin i måndags fick ett slut.
Ett nästintill enigt parlament röstade för att Linda och uppskattningsvis 600 andra av Danmarks mest utslagna heroinister ska kunna få sina fix av staten.
Om Linda antas behöver hon efter årsskiftet inte lägga sig naken och medvetslös varje gång abstinensen sätter in. Då får hon i stället dagliga injektioner gratis på klinik.
Det har vissa schweiziska heroinister kunnat få sedan 1994.
I söndags folkomröstade landet om dessa program och en förkrossande majoritet ville permanenta dem. I Holland gjorde man det 2007. I Tyskland, Spanien och Kanada har försök genomförts.
Och i går öppnade Norges hälsominister för legalt heroin även där.
Över hela världen har heroin blivit den senaste behandlingen av heroinister. Från vår svenska horisont verkar det förstås helt uppåt väggarna. Hur kan problemet vara lösningen? Hur kan man ge knarkarna knark?
Vad försöken i Schweiz visat är att det inte nödvändigtvis är heroin som skapar heroinisternas problem. Det är heronistlivet på gatan som gör att de är härjade och hopplösa och dör som flugor.
När missbruket lyfts bort från gatans smuts och in på kontrollerade kliniker går det att leva någorlunda normala liv som heroinist.
Missbrukarlivet präglas av fyrkantiga rutiner snarare än farlig rebellism. I Schweiz har denna inrutade torftighet också minskat knarkarlivets lockelse. Nyrekryteringen till missbruk har minskat drastiskt.
Sveriges narkotikapolitik har länge gått ut på att göra missbrukarlivet så jävligt som möjligt. "Det ska vara svårt att knarka" som man brukar säga.
Men misären och förnedringen har inte avskräckt. Nog har det varit svårt att knarka, men inte många har slutat för det. Åtskilliga har däremot dött. I takt med att substitutionsbehandlingar spridits har situationen ljusnat. Metadon och Subutex mildrar heroinsuget effektivt och har hjälpt många bort från gatan. Men det är svårt att komma in i programmen och lätt att kastas ut. Så offras fortfarande missbrukarliv helt i onödan.
Om alla heroinister fick metadon eller subutex skulle 80 procent av dem kunna leva normala liv, enligt Fred Nyberg som är professor i biologisk beroendeforskning.
Återstår då 20 procent. Även om narkotikadebatten vidgats i Sverige är det fortfarande ingen som talar om dessa missbrukare som varken kan eller vill sluta.
De är de mest fördärvade. Många av dem lever i ofattbar förnedring, som danska Linda.
Vi svenskar slår oss gärna för bröstet och upprörs över vad vi uppfattar som kontinental narkotikapolitisk cynism.
Men vad är egentligen mest cyniskt, att öppet diskutera metoder som kan hjälpa människor till drägliga liv, eller att blunda och förtiga deras existens?
"Lagligt heroin" må låta flummigt och ultraliberalt. Men metoden har omfattande vetenskapligt stöd. Där den praktiseras är det en rigoröst kontrollerad behandlingsform för ett fåtal hopplösa heroinister.
I Sverige dör de i stället. Är det inte snarare vi som "givit upp"?