Margot Wallström, Cecilia Malmström och andra hejaklacksledare har förtvivlat försökt. Men min generation har inte tagit intryck.
I förra EU-parlamentsvalet röstade bara 24 procent i den yngsta åldersgruppen. Man har talat om vikten av att lyfta fram allt bra EU gör för ungdomen. Visa att unionen spelar roll i våra liv.
Därav allt politiskt tal om Erasmus. Den fina möjligheten att studera och dricka vin i ett annat EU-land, med andra europeiska ungdomar. "Förenade i mångfalden" som EU-mottot lyder.
Men de goda gärningarna har inte skapat något EU-engagemang. Däremot de onda.
Att "EU ger dig Erasmus" har inte gjort Bryssel mer intressant. Däremot faktumet att EU ger oss Ipred, Ipred2, datalagringsdirektivet, och så vidare.
Den digitala friheten håller på att dränkas i en störtflod av repressiva förslag som kommer från Bryssel.
Det spelar roll i unga människors liv.

Som forskaren och bloggaren Karl Palmås påpekat "har en ny generation börjat förnimma hur de rent konkret berörs av medlemskapet i den europeiska unionen."
De berörs av att ett antal företrädesvis äldre och internetokunniga EU-politiker av terrorparanoia eller under lobbyisttryck slaktar rättigheter som uppfattas som självklara.
När de där värdena som brukar nämnas i högtidstalen - friheten, demokratin, gränslösheten - pulvriseras visar det sig hur omhuldade de faktiskt är.
Nyss fick Ipredlagen bloggosfären att koka. Nu är framför allt datalagringsdirektivet på tapeten. Det Bodströmdesignade förslag som ska tvinga "operatörer" att lagra uppgifter om alla våra telefonsamtal, sms, mms, internetuppkopplingar och e-post.
Beatrice Ask var för ett par år sedan en stenhård kritiker. Nu vill moderaterna - precis som när det gällde Ipred - gå längre än vad direktivet föreskriver.
Ipred- och datalagringsdirektiven väcker frågor om hur EU fungerar. Vad menar politikerna med att "de inte har något val"? Vilka bestämmer? Och hur kan vi påverka?
Bloggosfären benar ut de intrikata beslutsprocesserna. Pressar parlamentarikerna. Människor inser att EU inte är något som bara händer.

Efter att regeringen presenterat Ipredlagen lanserades en "gå-med-i-piratpartiet-dag" inför en vredgad bloggosfär. Bryssel var det självklara temat. På en enda dag anslöt sig 600 personer. En ovild gissning är att piratpartiets EU-satsning faller väl ut. Och att det unga EU-valdeltagandet drivs upp till oanade höjder av pur Ipredvrede.
Det ungdomliga EU-engagemang det så länge trånats efter börjar alltså bli verklighet.
EU-direktiv har plötsligt blivit heta samtalsämnen.
Men som så ofta är politikerna inte bara intresserade av engagemang. Det ska gärna var rätt slags engagemang också. Det är fint om människor är för fred och viftar med EU-flaggor. Men kampen för digitala rättigheter är mer obekväm.
EU-kommissionen snäste nyligen av kritiken mot det ACTA-avtal som under parodisk slutenhet förhandlas fram på ett sätt som påminner om regeringens "ni-har-intet-förstått-linje" i FRA-debatten.
Ipred- och datalagnings- direktiven, och dylikt obehag från Bryssel, kan i alla fall föra något gott med sig.
En ny generation vaknar och kan bryta utvecklingen mot ett Stasi-EU.