Himlen är grå och matchar den inte särskilt ungdomliga publiken. Fredrik Reinfeldt raljerar över Mona Sahlins politiska prioriteringar, som ju skiftar som vädret i april. Reinfeldt ställer sina bergfasta övertygelser i kontrast till Sahlins politiska yvighet. "Jag kan berätta för er vad jag tycker är viktigt" säger han.
"Fler ska få jobb, och vi ska föra en ansvarsfull ekonomisk politik". "Det gick fort" säger han med ett stolt leende.
Alldeles för fort, tycker jag. För dem som just brutit en flerårig isolering i en kartong i skogen var det säkert spännande att få nys om dessa prioriteringar.
Men för oss som hört statsministerns credo några tusen gånger vid det här laget vore det mer intressant att höra något utförligare. Vad för slags samhälle vill de nya Moderaterna skapa med sin politik?

Reinfeldts tal ger inga svar på de frågorna. På honom låter det som att vissa politiska åtgärder är mål snarare än medel. Han placerar inte sin älskade arbetslinje och sina stabila statsfinanser i ett ideologiskt sammanhang.
Därmed låter han mer som en papegoja än som en engagerande politiker. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann vet, med sin bakgrund i reklambranschen, värdet av att hamra in sitt budskap. Men man måste också beakta risken att åhörarnas öron kan trilla av.
Schlingmann förkunnade för övrigt tidigare i somras att valet 2010 kommer att bli ett "framtidsval". Han menade att kampen blocken emellan inte kommer att handla om vilka som är mest eniga utan om vilka som har den mest tilltalande visionen för Sverige.
Jag märker inte av någon vision här i Vaxholm ett år före valet, däremot hör jag statsministern skoja om att oppositionen "eventuellt" kommer att presentera en gemensam politik innan valdagen.

Visionslösheten kan förstås bero på att Schlingmann inte har informerat Reinfeldt om "framtidsvalet". Men det verkar mer sannolikt att de nya moderaterna helt enkelt inte har hittat på någon vision ännu. Det börjar bli dags i så fall.
Reinfeldt påpekar, mycket riktigt, att regeringen har varit konsekvent vad gäller värnandet av statsfinanserna. Just därför får han ett pedagogiskt problem med det enda inslaget i talet som har karaktären av en nyhet - att Moderaterna vill genomföra ett fjärde jobbskatteavdrag i höstbudgeten.

Det är visserligen känt sedan tidigare men utspelet tyder på att Alliansen har enats om idén. Skatteavdraget landar på upp till 10 miljarder kronor. Vilket är mycket pengar, i synnerhet när budgeten har stora underskott. Reinfeldts idé om att reformen skulle skapa jobb i krisen, då den gör det mer "lönsamt att arbeta", känns långsökt. Få är arbetslösa i krisens Sverige för att det inte är lönsamt att arbeta. Det är bra att sänka skatten för vanliga löntagare, om det finns pengar till det. Men att i ett läge när det knappt finns några jobb motivera åtgärden med att arbetslösa på så sätt får drivkraft att jobba känns cyniskt.
Här kan man dock skönja, inte en vision direkt, men en tydlig samhällssyn. Den innebär att vi blott är ekonomiska varelser som politiker kan styra hit eller dit med incitament och bidrag. Men människan är större. Och Moderaterna borde tänka större.