I Niger är det möjliga inte mycket. Men vi som har lyckan att bo i Sverige kan räkna med närmast total omsorg om vår hälsa. Om vi inte missbrukar narkotika, vill säga.
2006 gavs landstingen möjlighet att införa sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Inte ett landsting har gjort det, trots att sprutbyten effektivt hindrar smittspridning och därför rekommenderas både av FN och WHO.
När det gäller missbrukare anses det viktigare att till varje pris "signalera" vad samhället tycker om knark (som om de inte visste det) än att erbjuda bästa möjliga hälsa.
En välfärdsstat som kraftsamlar mot transfetter ignorerar spridning av hiv och hepatit för att göra en narkotikapolitisk poäng.
Att det är vettlöst tycker nu också generaldirektörerna för våra hälsovårdande myndigheter (Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet) som i går gick ut på DN Debatt och förordade sprutbytesprogram. Det var en historisk artikel, som varit fullkomligt otänkbar när Expressens ledarsida började driva frågan för tio år sedan. Sverige har blivit förnuftigare.

Generaldirektörerna vill sätta punkt för den hetsiga debatten och lyfta frågan från narkotikapolitiken. De påpekar att sprutbyten har med smittskydd och folkhälsa att göra, inte förtäckt drogliberalism.
De två sprutbytesprogram som sedan 80-talet funnits i Skåne har inte lett till att skåningarna börjat sjunga heroinets lov.
Däremot till att hiv knappt existerar bland skånska injektionsmissbrukare. I Stockholm råder en smärre epidemi. Men landstingsrådet Birgitta Rydberg tycker att sprutbyten "sänder fel signaler".
Det är en sjuk orättvisa att bara skånska missbrukare skyddas mot infektionssjukdomar. Ständigt talar man om vikten av geografisk jämlikhet inom vården. Den principen måste gälla sprutnarkomaner också. Det är orimligt att landstingspolitiker har makt att lägga in veton mot deras möjlighet till god hälsa.
Generaldirektörerna lyfter fram Finlands sprutbytesprogram som föredöme. Där är kommunerna skyldiga att upprätta "lågtröskelmottagningar" som erbjuder missbrukare rena sprutor och hälsovägledning.
Dessa mottagningar når majoriteten av Finlands missbrukare. Kontakten är tillitsfull. I Sverige är i stället polisen många missbrukares enda myndighetskontakt. En kontakt som ofta fjärmar snarare än närmar.

Ingen börjar knarka för att det finns rena sprutor. Däremot kan många hjälpas att sluta genom sprutbytesprogram. De håller ett fönster öppet mot samhället. Det är ett helvete att lämna ett tungt missbruk. En annan tillvaro är ofta svår att ens föreställa sig, särskilt om man för evigt är märkt av hiv eller hepatit.
Myndigheternas ställningstagande för sprutbyten är en bomb som landat i politikernas knä. Folkhälsominister Maria Larsson har inte visat något större engagemang för missbrukares hälsa och utnämnde en känd sprutbytesmotståndare till ordförande för nationella hiv-rådet.
Nu måste hon lyssna på sina myndigheter. Missbrukare har också rätt till sin bästa möjliga hälsa.