I det första avsnittet av SVT:s nya storsatsning ”Den stora resan” presenteras de tre svenska familjerna som är i färd att, med SVT:s ord, få uppleva ”primitivt stamliv på andra sidan jordklotet”. Visst är de lite rädda, för bland annat otäcka odjur, äcklig mat och fientliga människor. Men det är ett billigt pris att betala för den livsvisdom som familjerna räknar med att få med sig hem till kalla Sverige. En mamma hoppas att sonen kommer att tillbringa mindre tid framför datorn. En pappa hoppas på att ”kanske få en ny syn på livet”. Och så vidare.
Från SVT:s sida framhåller man att förväntningarna är ömsesidiga. På programmets sajt slår man rentav fast att mötet kommer att bli ”minst lika omtumlande” för människorna på plats, eller ”stammarna” som man föredrar att kalla dem.
”Vad har de att säga om sina västerländska gäster och deras märkliga vanor?” frågar sig SVT.
Tja, för Himbafolket i Namibia –  en av de ”stammar” som är med i programmet – lär svenskarnas vanor inte framstå som särskilt märkliga. De är en av landets största turistattraktioner och möter dagligen vita människor som letar efter ”det riktiga Afrika”. Inte minst tv-team.

”Den stora resan” har tidigare gått i ett antal länder och i princip i varje version har människor ur Himbafolket varit med och spelat överraskade vid åsynen av vita besökare.
I Tyskland hette programmet ”Som vildingarna” (Wie die wilden) och i Spanien ”Förlorade i stammen” (Perdidos en la tribù). Det faktum att den svenska versionen har en mer politiskt korrekt titel gör den inte mindre tvivelaktig. Man tycks ha följt programformatet – som liksom så mycket annat kolonialt obehag kommer från Belgien – till punkt och pricka. När det gäller de västerländska familjerna betonar man framför allt deras olikheter. I ”den stora resan” tillhör familjerna olika samhällsklasser och man får veta att familjemedlemmarna är väldigt olika.
Namibierna tillhör dock inte ens en familj, utan en ”stam”. De är inte olika individer utan spelar alla samma klassiska roll. SVT:s programchef Emma Kronqvist hoppas att hon med programmet kan ”få i gång en diskussion om vårt sätt att leva”.

Traditionen att använda ”ädla vildar” som redskap för att hantera vår ångest över det moderna samhället är lika gammal som kolonialismen. Skillnaden är att man numera allt oftare ger ”vildarna” skälig ersättning för besväret.

Så tillvida har SVT och deras produktionsbolag varit väldigt traditionella. Himbafolket som deltog i programmet fick bara 45 kronor om dagen, samt majsmjöl. Man har heller inte tecknat det avtal som krävs för att man ska få filma vissa namibiska folkgrupper.
SVT tänkte kanske att ”primitiva människor” ändå inte har någon glädje av pengar. Den bilden vill man i alla fall förmedla till tittarna. Därför har man helt redigerat bort en affär som många av de deltagande namibierna handlade i.
Det mest deprimerande med ”Den stora resan” är inte det faktum att SVT satsar på etnoporr, eller ens att man inte betalar ordentligt för det. Det som verkligen får det att vrida sig i magen på en är hur SVT försöker framställa satsningen som någon slags humanitär insats. Man säger att det handlar om att öka den kulturella förståelsen etc.
Vad gäller förståelsen känns det som att serien inte kommer att nå mycket djupare än vad deltagaren Richad Rosenkjaer Kjellström gör redan i första avsnittet.
”Vilken otrolig skillnad mot hur vi lever. Dom lever.. liksom... i detta här... dom är här... och lever sitt liv”.