Mediebilden av en arbetslös i krisens Sverige är den av en fackansluten man som med uppgiven blick lämnar fabriken.
Men långkonjunkturens omslagspojke är knappast dess värsta offer. Han har ofta både spetskompetens, a-kassa och en välfärdsstat som snabbt är redo att hjälpa till. Han tillhör "A-laget" bland de arbetslösa, en term som Tapio Salonen, professor i socialt arbete, brukar använda när han talar om segregationen av de arbetslösa. Ty i arbetslöshetens helvete råder stora temperaturskillnader.
"B-laget" består av de människor som nu måste uppsöka socialkontoren för att klara livhanken. Det handlar framför allt om ungdomar och människor med invandrarbakgrund. De har ringa erfarenhet från arbetslivet och är inte kvalificerade för a-kassan.
På Arbetsförmedlingen tycker man att de är besvärliga att hantera, varför de ofta hänvisas till improviserade åtgärder på kommunal nivå. Detta arbetslöshetens proletariat växer.
Enligt en rapport som IAF, inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, släppte i våras har andelen öppet arbetslösa som inte har a-kassa ökat dramatiskt de senaste åren - numera saknar nästan hälften försäkring. Det kan man inte skylla på regeringen.
Människorna i "B-laget" är inte sådana som har gått ur den försämrade a-kassan - de har aldrig varit med.
Utvecklingen sedan 90-talskrisen, mot en relativt hög permanent arbetslöshet, har lämnat stora maskor i det sociala skyddsnätet och varje nedgång i ekonomin innebär att ett antal människor faller igenom. Risken är att somliga av dem som nu tvingas in på socialkontoren aldrig kommer därifrån. De får en stämpel i pannan, synlig inte bara för de alltmer kräsna arbetsgivarna. Den påverkar också deras självbild.
Tanken bakom vårt socialförsäkringssystem är just att människor inte ska behöva förlita sig på nödhjälp i händelse av arbetslöshet eller sjukdom. Det är ett gigantiskt politikmisslyckande att socialtjänsten har blivit ett B-Ams.
Mycket skuld faller på Socialdemokraterna som ignorerade utvecklingen. Regeringen Persson tyckte - i enlighet med den gamla så kallade "Rehn-Meidner-modellen" - att det både var rationellt och solidariskt att låta vissa arbetsföra människor gå på socialbidrag eller placeras på Samhall för att skydda produktiviteten och lönerna på arbetsmarknaden.
Samtidigt slänger sig den nuvarande regeringen med ett ganska bisarrt utanförskapsbegrepp - det inkluderar exempelvis mig om jag är borta från jobbet i någon vecka - som säger väldigt lite om den splittrade verkligheten.
De som drabbas hårdast av krisen är de svagaste. Klassamhället är som en rysk Matrjosjkadocka och under de arbetslösas "B-lag" befinner sig de som inte ens ingår i arbetskraften, exempelvis missbrukare och psykiskt sjuka - de som socialtjänsten egentligen ska vara till för.
När nu socialkontoren måste hantera stora mängder arbetslösa kommer dessa utsatta människor att betala priset. Risken är att vi snart - precis som på 90-talet - kommer att se ett ökande missbruk med fler dödsfall. Därför är det viktigt att regeringen skjuter till pengar till kommunerna.
Men i ett längre perspektiv måste hålen i trygghetssystemen täppas igen.
Om a-kassan blev obligatorisk skulle socialtjänsten kunna ägna sig åt sådant som den är till för.
