Det är Första maj 2009 på Norra Bantorget i Stockholm.
Konferencieren, fackföreningsmannen Ulf Brandt, gör sitt bästa för att ingjuta hopp i arbetarrörelsen i mörkrets timma.
"När det blåser hårt går vi socialdemokrater ihop", förklarar Brandt. "Som Rolle Stoltz och Lasse Björn!"
"Rolle vem?" frågar sig de flesta i publiken som inte fyllt 60.
Referensen till 60-talets legendariska backpar i ishockey är något ens farfar skulle komma med.
Och det är mycket farfar över dagens socialdemokrati.
Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos frågar sig i inledningen till "Den grå vågen" - en ny antologi om "ny socialdemokrati" varför så få är socialdemokrater.
Hon konstaterar att de flesta svenskar delar partiets värderingar. De flesta omhuldar det samhälle som Rörelsen har byggt. Men människor litar inte på partiets förmåga att bygga vidare.
Vi är stolta över farfar. Glada över mycket av det som hans seniga händer har byggt upp. Men nävarna ser inte så starka ut längre.
Det känns som att socialdemokratin har blivit ett Skansen. Vi strosar runt och speglar oss i artefakterna. Blir lite rörda. Men man har svårt att se något samband med den riktiga världen utanför. Partiets historia är ingen levande kraftkälla.
Samtidigt som SAP inte längre kan dra fördel av sin historia tyngs högern inte längre av sin. Det faktum att Moderaternas historia består av en radda nej till i princip varje social förbättring för vanligt folk, hindrar inte vanligt folk från att rösta på dem.
Det är inte konstigt att socialdemokratin hamnat på Skansen när organisationen uppenbarligen är en död organism: I ett av de bästa bidragen i "Den grå vågen" tecknar Peter Gustavsson och Jonas Nygren en bild av SAP som en extremt toppstyrd klubb där man låser dörren om sig och renar allt nytt blod från olämpliga åsikter. Självklart vill inte moderna människor underkasta sig en sådan ordning. Vi har fler plattformar än vad farfar hade.
Gustavssons och Nygrens uppmaning att partiet bör "slå upp portarna och släppa ut dinosaurierna" måste Rörelsen ta till sig för sin överlevnad.
Det finns så många avgörande frågor att organisera människor kring. Skribenterna i "Den grå vågen" vill uppvärdera "det grå" i kampen mot klassklyftorna, klimatförändringarna och så vidare.
Det grå står inte bara för något förlegat, menar de.
Det är också en form av politik som försöker uppnå största möjliga samhällsförändring genom att vara rationell.
Många inlägg i boken - exempelvis Per Sonnerbys lysande uppgörelse med vänsterns och högerns respektive flumskolor - är gråsossiga på ett attraktivt sätt.
Det är en fin tanke att förbättra samhället genom att hitta en minsta gemensam nämnare mellan olika samhällsgrupper. Men det finns människor som de flesta av oss inte har det minsta gemensamt med.
Den politiska traditionen av breda allianser som många av skribenterna hyllar har en ful baksida. Det är ingen slump att de psykiskt sjuka, missbrukarna - de missanpassade - far så illa i Sverige. Jag ser inte riktigt hur avvikarna ryms i de rationella visioner som gråvågarna har drömt fram. Utom möjligen i Johannes Åsbergs briljanta appell för en stadsorienterad S-politik som revolterar mot massbilismen.
Det är tveksamt om det går att få liv i gamla farfar. Nya sociala rörelser kan uppstå på så många andra håll.
Rörelsen ser inte precis ut att stå inför någon återfödelse.
Det är dock omöjligt att tänka sig nio moderata medlemmar skriva en lika intressant bok.
Det borde tala till socialdemokratins fördel.
