Jehovas vittnen är människor som är vana vid att ta ett "nej".
Men de vägrar acceptera regeringens beslut att inte ge dem statsbidrag, uppger tidningen Dagen.
Religion
Det är ganska märkligt. Jehovas vittnen har alltid varit svalt inställda till staten. För övrigt på goda grunder, från deras perspektiv. Varför sylta in sig i ett system som är ockuperat av det onda, och som ändå rätt vad det är kommer att svepas bort i "Harmagedon"? Jehovas vittnen röstar inte och får inte engagera sig politiskt annat än i Jesu regering, den som kommer att härska över människorna i det kommande tusenårsriket.
Det är heller inte ekonomiska bekymmer som föranleder vittnena att ge sig i kast med Mammon. "Vår ekonomi är mycket god" säger Lars Kassholm på samfundets huvudkontor till Dagen. "Det är en fråga om upprättelse" tillägger han. Här klarnar Jehovas vittnens motiv.
De har ju en del imageproblem. Det beror bland annat på att de haft så svårt att ange korrekta datum för jordens undergång, att de motsätter sig blodtransfusioner och att samfundets metoder så ofta beskrivits som sektlika. Men om de får statligt bidrag kommer de in i religionernas finrum. Då blir det kanske lättare att knacka dörr och få tidningen Vakt-tornet såld.
Statens bidrag till trossamfund fungerar i praktiken just som en kvalitetsmärkning av religioner. Samfund som beviljas statsbidrag bidrar enligt regeringens mening "till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på", som det står i en paragraf i Lagen om stöd till trossamfund.
Man kan instinktivt tycka att det låter rimligt att Jehovas vittnen faller utanför den definitionen. Men när man ser vilka samfund som enligt regeringen hedrar våra "grundläggande värderingar" blir man fundersam över vilka dessa är.
På listan över församlingar som får statsbidrag finns ett antal bokstavstroende kristna samfund, exempelvis Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna Vänner. Romersk katolska kyrkan får flera miljoner liksom ett antal islamiska samfund.
Gemensamt för dessa församlingar är att de håller sig med en sträng sexualmoral, uppfattar homosexualitet som en synd och ryser vid själva tanken på kvinnliga präster. Det står dem naturligtvis fritt. Sådana är deras värderingar. Men knappast "samhällets".
Myndigheten Nämnden för statligt stöd till trossamfund har i en uppföljningsrapport bemött de av oss som tycker att jämställdhet och tolerans är en del av samhällets värderingar.
Nämnden menar att de grundläggande värderingarna i fråga "inte kan vara beroende av tillfälliga opinioner i det svenska samhället", utan ha en "universell och långvarig prägel".
Vi har alltså en myndighet som tycks anse att acceptansen för homosexualitet och för kvinnors lika rättigheter är "tillfälliga opinioner". Snart kommer vi återgå till de mer "universella" åsikterna, till att avsky homosexualitet och tycka att kvinnor ska tiga i församlingen, eller?
Nämnden för statligt stöd till trossamfund borde skrotas och stödet till de religiösa samfunden dras in. De får självklart tro och tycka precis som de vill, men inte med ekonomiskt och moraliskt stöd från staten.
