De 20 sverigedemokrater som är på väg att inta sina riksdagsplatser skiljer sig ifrån varandra, är olika mycket extremister och av kraftigt varierande intellektuell kvalitet. Men de delar en verklighetsuppfattning.
Den går ut på att Sverige består av två slags människor - invandrare respektive svenskar. De förra är som termiter, som äter svenskarna ut ur ett folkhem som rasar samman.
Har de muslimsk härkomst betraktas de dessutom som dolda agenter för internationell islamism snarare än människor med fri vilja. Det är därför Björn Söder spekulerar i en kommande "iransk revolution" i Sverige, medan en annan blivande riksdagsledamot, Thoralf Alfsson, menar att religionen islam är "betydligt mycket värre" än nazism. Det är inte lönt att försöka lugna sverigedemokrater med att en absolut majoritet av de svenskar som räknas som muslimer är sekulära. SD:are menar att skenet bedrar, att vilken muslim som helst kan bära ett frö av jihadism i sitt hjärta.

Frågan alla nu ställer sig är vilka slutsatser man ska dra av att ett parti med en sådan världsbild har kommit in i Sveriges riksdag. För Sverigedemokraterna är svaret självklart.
För dem handlar det om att svenskarnas sanna åsikter äntligen har kommit fram. På samma sätt som muslimer anses ha en naturlig dragning åt talibanism, tror SD att "svenskarna" i sina hjärtan tycker illa om invandring och muslimer. Anledningen till att så få säger det rakt ut är att etablissemanget inte tillåter sådana yttringar.
Jag tror att en förklaring till att medier och politiker har bemött SD så förvirrat är att många har gått på partiets illusion av att svenskarna är ett folk av fikarumsrasister.
Man har fruktat att stora delar av befolkningen kommer att ömsa skinn om Sverigedemokraterna bara tillåts att visa dem vägen. Det är inte det som har hänt i valet. SD:s riksdagsinträde beror inte på att "det svenska folket" har sagt sitt om invandringen, utan på att en främlingsfientlig opinion slutligen har hittat ett parti som den litar på.

Troligen vann SD röster även utanför den opinionen, de hopplösas och sviknas röster. Som Fredrik Reinfeldt påpekade i ett strålande tal i går så måste man lyssna på den kategorin SD-väljare och angripa samhällsproblemen som har berövat dem deras framtidstro. Men de som i grunden är främlingsfientliga ändrar knappast uppfattning av att Jan Björklund ännu en gång slår fast att integrationen har misslyckats. Deras inställning till invandring kan inte förhandlas bort och kommer inte att försvinna. De har självklart rätt till sina åsikter, men inte till att få politiskt gehör för dem.

Sverigedemokrater grinar nu om att det är diktatoriskt att de andra partierna inte låter dem forma invandringspolitiken. Det är naturligtvis trams.
Vänsterpartiet har motsvarande stöd men får för den sakens skull inte igenom sina idéer om en ökad socialisering av ekonomin.
Det verkligt odemokratiska vore att ge en liten främlingsfientlig opinion en ställning som folkets sanna företrädare.