Psykpatienter utsätts för dödliga grepp. Tänk om det väckte samma anstöt som Anna Odell. och press har Göran Hägglund den senaste veckan utvecklat sina resonemang kring kulturelitens påstådda förtryck av det vanliga folket.
I radio, tv Journalister har bett honom ge exempel på de illdåd som kultureliten ska ha begått gentemot hederliga medborgare. Det har gått ungefär lika bra som det gick för Sarah Palin att förklara sin syn på utrikespolitik för Katie Couric.
När den svamlande socialministern försökt få grepp i den hala isen har han alltid gripit tag i Anna Odell, konstnären som fejkade en psykos i verket "Okänd, kvinna 2009-34970".
Odell tycks utgöra större delen av Hägglunds bevisning för att konsten och kulturen har spårat ur. Det är intressant, med tanke på att Hägglund är Sveriges psykiatriminister och Odells verk berör maktförhållanden inom psykiatrin.
Medan Göran Hägglund ännu en gång angrep Odells konst i tisdags (i P1:s "Nya Vågen") kom en dom från Karlstad tingsrätt. En vårdare på en psykiatrisk klinik dömdes till villkorlig dom för vållande till annans död.
"Annan" var i det här fallet en 32-årig utvecklingsstörd man som en vinterkväll förra året togs in på psykakuten efter att han plötsligt fått våldsamma utbrott mot sina föräldrar.
När mannen insåg sitt inlåsta öde fick han panik. Han slogs, sparkades och skrek att han skulle hem.
Vårdarna la ner honom på mage och låste hans armar bakom ryggen. Så hölls han fast tills trycket kvävde honom.
Den slags nedläggning som användes på psykakuten är densamma som tog död på Osmo Vallo i mitten på 90-talet. Sedan dess använder polisen inte längre det livsfarliga greppet. Men inom psykiatrin förekommer det alltså fortfarande och den utvecklingsstörda mannen i Karlstad är inte den enda som har dött av det.
Det är nog ingen slump att det just är psykpatienterna som fortfarande får utstå de här greppen. Deras verklighet är inget man diskuterar vid de där köksborden som Göran Hägglund talar om.
Tvångsvårdens patienter orkar i allmänhet inte själva föra sin talan. Och många av de som tillfrisknat vill bara glömma tiden i psykiatrin, som ofta framstår som ett svindlande, svart hål.
När psykiatrin diskuteras görs det nästan bara från läkarnas utgångspunkter. Enligt de flesta av psykiatrins företrädare förekommer inte övergrepp i tvångsvården.
Man får till exempel ständigt höra att bältesläggningar bara används om det är absolut nödvändigt. Många tidigare patienter, däribland Anna Odell, har helt andra erfarenheter.
Utifrån syns inte mycket. Psykiatrin är en extremt sluten värld. Faktum är att man inte ens vet hur många som befinner sig under tvångsvård, än mindre hur de behandlas.
Det är nödvändigt att det finns möjlighet att tvångsvårda människor, för att rädda dem själva och människorna omkring dem. Men en praktik som berövar människor deras grundläggande rättigheter måste ständigt diskuteras och genomlysas. Enorm makt kan föda maktmissbruk. Därför är det viktigt att inte bara de som har makten diskuterar frågorna.
Numera bryr vi oss bara om psykpatienter när vi känner oss hotade av dem. Anledningen till att psykiatrin har blivit ett prioriterat politikområde är inte att människor far illa där, utan att Mijailo Mijailovic mördade Anna Lind.
Anna Odell försökte initiera en diskussion som vi verkligen behöver. Det är sorgligt att hennes verk bara blev ett slagträ i kulturkampen och ironiskt att den psykiatriansvarige ministern svingar det allra mest.
