De flesta av oss inser att de kycklingar vi äter med allt större aptit har haft radikalt annorlunda uppväxtförhållanden - om vi tänker efter lite. Men det gör man inte gärna när det gäller kött, i alla fall inte jag.
Därför känns det betryggande när Kronfågel försäkrar att de "tar ansvar från jord till bord" för vad de pittoreskt kallar sin "gårdskyckling". Men kycklingarna sätter förstås aldrig fötterna i någon jord, och solen ser de aldrig.
De kläcks i maskiner för att sedan tillbringa sina månadslånga liv på en yta motsvarande en och en halv A4, i hangarer som inte präglas av något av det där mysigt bondska som ordet "gård" uttrycker.

Att de inte hoppar omkring som Gullefjun beror inte bara på trångboddheten. Kycklingar som har avlats för att kunna öka sin vikt från 67 gram till uppemot 2.5 kilo på knappt 35 dagar får ofta problem med sina små ben, som viker sig av tyngden. För några år sedan hade 15 procent av alla svenska slaktkycklingar skadade ben. Det är möjligt att det har förbättrats något.
Svenska kycklingfabrikanter arbetar mer ambitiöst med hälsa, och har hårdare regler att följa, än kollegorna i de flesta andra länder. Det måste man ge dem.
Men en person som, likt jag själv, tycker att köttätande moraliskt förutsätter att djuren mår bra kan inte med gott samvete äta vanlig svensk kyckling.

I en fabrik som på trånga ytor föder upp miljontals djur om året är det omöjligt att skapa rimliga levnadsvillkor. Därför brukar köttätare, när de ansätts, urskulda sig genom att tala om vikten av ekologisk och småskaligt producerad mat. Men 99.5 procent av alla kycklingar som köps i Sverige är fabriksuppfödda och det säger det mesta om hur tunna de ekologiska ursäkterna är. Jag är själv en sådan hycklare som i diskussioner påtalar vikten av god djurhållning men missbrukar industriellt bacon och jublar åt billig kycklingfilé. På något mystiskt sätt försvinner alla mina kunskaper om köttindustrins vidrighet så fort dess varor närmar sig min mun.
Med mina personliga insikter i hur djup den nödvändiga förträngningen är, har jag svårt att tro att Jonathan Safran Foers skakande, och i Sverige nyutkomna, bok "Äta djur" kommer att leda till något större uppvaknande. Men han har ett bra och pragmatiskt råd: försök att äta mindre kött, om du är en sådan som vet att du ändå inte kan hålla storstilade löften om plötsligt vegetarianism. Det finns inget annat sätt att minska djurplågeriet och miljöförstöringen än att vi kraftigt minskar vår köttkonsumtion.

I mina karnivoriska fantasier brukar jag föreställa mig att allt kommer att bli bra, om bara uppfödningen blir mer etisk. Men småskalig och ekologisk köttproduktion kan aldrig mätta en hel världs glupande aptit på kött.
I Sverige har vi fördubblat vår köttkonsumtion sedan 1990 och orgien kan bara fortsätta genom att djurplågeriet blir värre i takt med att utsläppen ökar. De riktigt hopplösa fallen, som jag själv, får man väl i värsta fall tvångsförvisa från köttdisken.