I Hollywoodkomedin "40 year old virgin" (2005) är Andy Stitzer tönten som vid inträdet i medelåldern fortfarande inte har fått ligga.
Det är ingen slump att han cyklar till sitt lågavlönade jobb. Transportmedlet är ett uttryck för hans impotens.
CYKLAR
Den cyklande mannen har alltid varit en loser i populärkulturen. Och eftersom Moderaterna är ett parti för vinnare har man alltid ställt sig på bilisternas sida.
I Stockholm har M den senaste mandatperioden arbetat för att göra bilismen mer behaglig, samtidigt som satsningarna på cyklisters framkomlighet har slaktats.
Partiet har förmodligen betraktat det som en politiskt ofarlig strategi. Man har givit sina brum-brummande kärntrupper vad de vill ha samtidigt som man har gjort en besparing på hippies och fattiglappar (som ändå aldrig röstar moderat). Problemet för Moderaterna är att cyklandets socioekonomi radikalt har förändrats.
De senaste tio åren har cyklandet i Stockholm nästan fördubblats och stans nyblivna pedalister är i hög grad välutbildade och välbärgade. Nu stiger ett uppror från stadens risiga cykelbanor och det bärs fram av potentiella Moderatväljare.
Trafikborgarrådet Ulla Hamilton gör sitt bästa för att desarmera frågan inför valet. I en intervju i Svenska Dagbladet i går förklarade hon att hon visst är för cyklar och bilar (och fred på jorden, antagligen). Hamilton tycker inte att man ska göra skillnad på trafikslag. "Man kan inte lyfta ut cyklandet, det är en del i en helhet", säger hon. Borgarrådet vill framstå som en trafikpolitisk Nelson Mandela, som storsint förespråkar fredlig samexistens.
Men bilen och cykeln kan vara jämställda lika lite som lejonet och antilopen kan vara det. Bilen har alltid makten, för den är störst och starkast.
Om fler ska kunna cykla och gå, utan att känna sig som antiloper framför en lejonflock, måste bilåkandet minska. Det inser man i städer som Paris, Amsterdam och Köpenhamn. Men Stockholms politiker lever kvar i en femtiotalsdröm, där man anser att bilen är "en frihetsmaskin" som Centerpartiet uttrycker det i en kampanj.
Bilreligionen bygger på myten att man, som bilburen, är fri att bryta upp när man vill. I verkligheten tar man inte bilen mot friheten. Man åker inte "vart man vill". Man åker till Ica Maxi och sen hem igen. Det kanske kan betraktas som en frihet i det lilla. Men om man bor i stan, bland människor som rör sig, går den lilla friheten ut över andra. Det handlar inte bara om äckliga avgaser.
Den som är omsluten av ett ton stål skaffar sig makt över dem som inte kan eller vill ha bil. Det är en position som allt färre vill förknippas med, bland dem Barack Obama och David Cameron som i sina valkampanjer framträdde som stolta cyklister.
Dessutom är den sanna frihetskänslan långt större när man sitter på en cykelsadel. Man är närvarande, ser folk och känner luften. Med cykeln kan man ta sig från dörr till dörr och är alltid redo att väja och byta riktning. Bilisterna är däremot socialt isolerade. De befinner sig på ett hotfullt avstånd från all mänsklig kontakt. Stadsbyggnad som utgår från bilen håller människor isär och tar död på allt vad ordet stad egentligen innebär.
Cyklismen är en liberal motkraft som Stockholmsmoderaterna borde ställa sig bakom.
