När DN i går rapporterade om att de fem största vårdbolagen sammanlagt gjorde miljardvinster förra året var reaktionerna de vanliga. Vänsterfolk vredgades medan högerbloggarna ropade "moralpanik". Den svenska debatten om privat organiserad välfärd stannade tidigt i växten.
Vänstern har fel i att företag som Attendo och Carema inte kan tillgodose sitt eget vinstintresse och allmänintresset av god vård samtidigt. Men det är heller knappast så att dessa intressen aldrig kolliderar och att övervinster inte finns.
Vårdkoncerner med krävande riskkapitalister i ryggen vill förstås tjäna lätta pengar. Att vårdupphandlingarna är så komplicerade beror mycket på att beställarna genom nitisk specificering täpper igen möjliga genvägar till storvinster. Samma resurskrävande krångel stänger ute många mindre vårdaktörer. Ofta är det bara riskkapitalägda bjässar som Attendo och Carema som deltar i en upphandling.

Samtidigt äter storbolagen upp mindre företag och varandra. Denna så kallade konsolidering kommer att tillta enligt bedömare. Inom en snar framtid kanske två osynligt ägda vårdkoncerner kommer att svara för nästan all privat vård i Sverige. Det vore inte precis den valfrihets- och mångfaldsrevolution som regeringen brukar tala om.
Alliansen har helt rätt i att den toppstyrda och tröga offentliga sektorn behöver öppnas upp för privata initiativ. Men man har saknat en strategi för verklig mångfald.
Samtidigt som regeringen pliktskyldigt har klappat ideella aktörer på huvudet har man inte på allvar gjort något åt att systemet är riggat till storföretagens fördel.
Det sociala företagandet, som sätter sociala mål framför vinst, är på stark frammarsch över hela världen. Det borde ha en självklar plats i den svenska välfärden.

Ett socialt företag kombinerar näringslivets mer effektiva organisation med det medborgarinflytande som offentligt producerad välfärd åtminstone i teorin för med sig. Problemen för de sociala företagen är att ingen förstår sig på dem. Det uppfattas som skumt med ett företag som inte drivs av viljan att göra stora vinster.
Följaktligen har sociala företag dålig tillgång till kapital. Så är det inte i Storbritannien, som länge har varit framsynt på området.
Där finns så kallade "social banks" som ger företagen lån. Dessutom har regeringen inrättat programmet "Futurebuilders" som lånar ut riskkapital till sociala företag som vill driva välfärdsverksamhet. Betalade lån återinvesteras i fonden. Syftet med programmet är att fler företag med alternativa drivkrafter ska vinna offentliga upphandlingar.
Här är det ännu svårare för dem. Regeringen borde inspireras av britterna. Lägga policyförslag som gör den fria offentliga sektorn till något större än en tummelplats för ett fåtal riskkapitalister. Potentialen är gränslös.