Fjärran är tiden då tunga politiker bara siktades på DN Debatt och i nyhetssändningarna. Inspirerade av Barack Obamas internetaggregerade valseger har svenska politiker närmat sig nätet. Var fjärde riksdagsledamot bloggar. Ännu fler skickar ut meddelanden på Twitter.
Man kan också följa flera partier på You Tube, Facebook, Flickr och så vidare. Det är fantastiskt roligt och bra för... vem?, frågar sig alltfler.
I helgen påstod Dagens Nyheter att de stackars riksdagsledamöterna "bloggar rakt ut i cyberrymden". Och i går dömde statsvetaren Henrik Oscarsson ut politikernas twittrande på Expressens Sidan 4.
DN:s "avslöjande" torpederades snabbt och rättmätigt i bloggosfären. Det är okunnigt att, som DN, stämpla okommenterade politikerbloggar som meningslösa. På de premisserna kan man väl hävda att politiker på DN Debatt "skriver rakt ut i pappersinsamlingen". Det är också svårt att inte läsa in artikeln i en rad tidigare DN-angrepp på bloggosfären. Det framstår nästan som en revirstrid från DN:s sida.

Samtidigt är backlashen mot politikernas nätnärvaro ofrånkomlig. Partiernas förväntningar har varit orimliga. De har missuppfattat internet. Det har funnits en föreställning om att en blogg och ett facebookkonto är ett magiskt recept på glittrande Obamafiering. Men en ointressant politiker blir inte mindre ointressant för att hon eller han bloggar. Tvärtom.
För två år sedan sjösatte Socialdemokraterna sin You Tube-satsning med buller och bång. Den beskrevs som en milstolpe. Man la ut filmer där kända sossar svarade på frågor av typen "Vad är det bästa med att vara socialdemokrat" till tonerna av hissmusik.
Frånsett att Barack Obama använt samma plattform hade tilltaget väldigt lite med honom att göra.
Obama engagerade inte människor för att han använde Twitter, Facebook etc. utan för att han var relevant för människor. Ingen svensk politiker är relevant på det sättet. Obamas kampanj växte fram ur ett politiskt traumatiserat land med helt andra förutsättningar.
Partierna borde komma över sina Obamakomplex. Och medierna måste inse att svenska politikers nätaktiviteter inte kan mätas med Obama-måttstock.

I massmedia har politikerna en självklar status. Men i det sociala medielandskapet måste de själva förtjäna den.
Få riksdagsbloggar kommer att ha hundratusentals läsare. Alla som har en liten men hängiven krets av följare borde vara glada för det.
Det är en relation som är mycket mer värdefull än den som byggs pressmeddelanden.
Den svenska politikerbloggosfären är ung och trevande. Många bloggar mest för att blogga. Efterhand kommer stjärnor att stiga. Politiker som vi vill släppa in i våra egna nätverk. De måste jobba hårt för det. De måste vara ärliga och öppna om mer än sina lunchvanor.
Frågan är om det svenska partiväsendet är kompatibelt med sociala medier. Politikerna tjänar sina partier snarare än sina väljare. Det är en lojalitet som hämmar.
Den bygger på hyschande hierarkier som inte hör hemma i det samtal vi kallar inter-net.