Därefter, sägs det, har de brutala metoderna instruerats och värdegrundsdiskuterats bort från det svenska polisarbetet. Framför allt ska kåren grundligt ha lärt sig varför det är en dålig idé att sätta sig på någons rygg, eller på annat sätt trycka en panikslagen människas andningsorgan mot marken. Men den här ljusa berättelsen om utveckling skiljer sig tyvärr från verkligheten.
Våren 2008 dog 24-årige Johan Liljeqvist efter att hans bröstkorg hade pressats ihop i samband med ett våldsamt polisingripande. Och för bara några veckor sedan avled en för tillfället psykotisk 21-åring i Karlstad, efter en massiv polisinsats. Även om omständigheterna kring den senare tragedin fortfarande är ganska oklara framstår den unge mannens plötsliga syrebrist som plågsamt välbekant.
De senaste 25 åren har minst 30 svenskar dött av "lägesbetingad syrebrist" i myndigheters händer, enligt ett examensarbete från Polishögskolan.
Det handlar mest om polisiära insatser, och flera av dem har alltså ägt rum långt efter den påstått sedelärande debatten om Osmo Vallo.

Enligt undersökningen är poliserna fortfarande påfallande okunniga om vilken varsamhet mänskliga luftvägar kräver. Även om underlaget (81 personer) knappast är vetenskapligt så är det obehagligt att bara hälften av de intervjuade har den kunskap som förväntas av dem.
Mest oroväckande är det faktum att en polis enligt examensarbetet tycks bli mer okunnig om riskerna med våldsamma grepp för varje år i tjänsten.
Kanske ger Polishögskolans studierektor Christer Nyberg omedvetet en ledtråd till varför det är så när han, intervjuad i Göteborgs-Posten, talar om dessa våldsamma ingripanden som något polisen "har varit utsatt för".
Från den mindre begåvade delen av poliskåren har man ofta fått höra att det minsann inte skulle tjafsas om polisbrutalitet om folk bara visste hur fruktansvärt de har det på jobbet.
Men för en polis är våldsamma och förvirrade människor inte något man "utsätts" för, de är en del av arbetsbeskrivningen och kan man inte hantera dem med klart huvud har man inte i våldsmonopolet att göra. Anledningen till att vi betror vissa med att bruka våld är just att de anses klara av hotfulla situationer utan att lamslås av rädsla, hat och andra känslor som de flesta andra inte skulle kunna värja sig för.

Polishögskolan ska nu ändra sina rutiner i utbildningen och det är säkert bra. Viktigare vore dock att vi får ett system där polisers eventuella övervåld utreds på allvar.
Det är fint att polisen diskuterar de här frågorna. Men det är knappast polisiär självrannsakan som har gjort att fall som Osmo Vallos och Johan Liljeqvists har uppmärksammats.
Det är tack vare Janne Josefsson respektive Sveriges Radio, samt de båda offrens modiga anhöriga, som deras namn och öden har blivit kända.
Rättsväsendet har i stället snarast ägnat sig åt obstruktion. En av förundersökningarna gällande Johan Liljeqvist lades ner efter att överåklagare Björn Ericson bestämde sig för att leka läkare. Denne renässansman gjorde en helt annan analys av orsakerna till dödsfallet än den medicinska expertisen. Ericson har för övrigt bara väckt åtal i ett av 478 ärenden sedan han blev chef för riksenheten för polismål, enligt Ekots granskning. Det behövs en fristående myndighet för utredningar av poliser.