Rättegången mot The Pirate Bay har träffande beskrivits som ett skådespel.
I går började åklagarsidan spela upp sin del av pjäsen.
Härmed intar jag rollen som recensent av "The Spectrial".
Repetitionerna har varit sällsynt grundliga. Åklagare Håkan Roswall och målsägarna i upphovsrättsindustrin har förberett sig i flera års tid. Det tycks ha varit kämpigt.
Roswall har flera gånger begärt och beviljats uppskov med sin förundersökning. Det var i maj 2006 som 57 poliser stövlade in och beslagtog bevismaterialet. Sedan dess har Roswall funderat på sitt upplägg.
Den extremt långvariga och påkostade förundersökningen står knappast i proportion till de misstänkta brottens formella allvar.
Bland annat därför har det talats om händelsen som en "politisk rättegång". Det är inte främst för de faktiska brottsanklagelserna de åtalade sitter på bänken, utan som varandes framstående representanter för "piratrörelsen", för världsfildelningen. Till den vill Roswall och upphovsrättslobbyn alltså skicka en kraftig signal.
Man tycker att man har hittat ett bra case, ett manus som kan vara ett användbart vapen i den inflammerade upphovsrättsstriden.
Det går ut på att man isolerar den bedrägliga verksamheten till ett fåtal allmänt subversiva pirater som påstås "tjäna stora pengar". Senare under rättegången ska vittnen från den gamla underhållningsindustrin gråta ut om hur mycket skada dessa pirater åsamkar dem.
Detta illustrerar det politiska inslaget i rättegången. För som piratbyråns Rasmus Fleischer påpekat ska rätten inte ta ställning till fenomenet fildelning, utan om det enligt svensk lag är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddat material.
Det gör The Pirate Bay. Men det gör också Google, det gör en massa tjänster och applikationer. Det är så vi gör på internet, vi länkar, vi delar. Ibland på tvärs med upphovsrätten, ibland inte, ofta är det hela ganska oklart.
Den provocerande skillnaden mellan Pirate Bay och andra sökmotorer är ett ideologiskt syfte.
TPB är en del av en rörelse som älskar att kopiera och dela.
Åklagarsidans problem är att det fattas några miljoner människor i rättssalen. De flimrar ibland förbi, som "seeds" eller "peers" när åklagaren förklarar hur Torrentekniken fungerar.
Men det sitter bara fyra personer på de åtalades bänk. Samtidigt på internet finns de miljoner människor som bär upp The Pirate Bay och som knappast behöver någon medhjälpare för att begå upphovsrättsbrott.
Det är dem rättegången handlar om. Det är denna internetvardags frånvaro i rättssalen som gör känslan av skådespel så påtaglig. Men "piratlägret" överbryggar klyftan. Man för ut rättegången genom att twittra, blogga, och bambusa.
Det gör inte målsägarna. De isolerar sig i rättssalen.
De ignorerar den massa allt handlar om. Det är ett ödesdigert misstag.
För den fildelande allmänheten kommer de kommande domarna inte att göra någon skillnad. Efter att Pirate Bay-ärendet gått igenom alla instanser och utfallet blivit klart kommer det stå klart att ingenting har förändrats.
Detta ingenting kommer sedan få upphovsrättslobbyn att kräva att man censurerar och blockerar internet ännu mer för att anpassa det till upphovsrätten.
Vid det laget lär idén om den slutgiltiga Lagliga Tjänsten som en deus ex machina i upphovsrättsstriden ha övergivits.
Upphovsrätten kommer nämligen att förbli ett stridsämne.
Förhoppningsvis leder Pirate Bay-rättegången i förlängningen till en policyförändring där man anpassar upphovsrätten till våra digitala beteenden i stället för att utan framgång försöka göra tvärtom.
