Nya medier
Länge verkade politikerna i det fördolda. De kommunicerade med sin avlägsna omvärld via pressmeddelanden. Allt de sade och gjorde var noga filtrerat. Alltså själlöst och trist. Man visste inte riktigt vilka politikerna egentligen var. Men det kanske var bäst för alla inblandade.
För det kan vara plågsamt att skåda in i politikernas tidigare okända inre genom de blogg- och Youtubekonton som Obama-sagan fick dem att ge sig i kast med.
Det är mycket osäkert om politikerfilmerna på Youtube har stärkt demokratin, men de har i alla fall gjort upp med alla rykten om svensk humors död.
Moderaternas riksdagskandidat, antivåldsmannen Anton Abele må vara förlåten för sin hejdlöst spridda film om "barnligor" - enligt obekräftade rykten ett världsrekordförsök i valpig beskäftighet. Han är ju bara 17 år gammal.

Men den moderat som står för det senaste asgarvet på nätet, Hans Rothenberg, är faktiskt riksdagsman. Det kan man inte tro när man ser honom spexa till det genom att blanda en Dry martini medan han käckt viftandes med fingrarna jämför beståndsdelarna med Moderaternas ideologi.
Att gin symboliserar konservatism kan man möjligen köpa, men för varje ny ingrediens (citron = liv?) (oliver = sunt förnuft?? ) blir filmen mer skruvad.
När riksdagsmannen avslutningsvis döpt anrättningen till "Free Martini" och utbringat en skål lämnas tittaren med en känsla av att leva i en demokrati som är regisserad av Killinggänget.
Det är en sak att försöka vara rolig, en annan att haspla ur sig allvarligt menade idiotier. Som den framstående centerledamoten Annika Qarlsson när hon på sin blogg ifrågasatte piratpartisters värnande om integriteten med hänvisning till att det finns unga män (alltså piratpartister) som våldtar kvinnor. Det hjärnsläppet hade aldrig sett dagens ljus om Qarlsson inte bloggade.

Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) hade heller inte beskyllt regeringen för att gravida nekats ersättning av försäkringskassan (vilket alltså skedde innan den tillträtt) i ett annat medium.
Det finns förstås en risk att ocensurerade politiker gör människor desillusionerade, men i grunden är deras bloggande och youtubande förstås bra för demokratin.
Illusionen om att riksdagsmän definitionsmässigt är vid sunda vätskor bryts, men också föreställningen om att politiker är robotar. Nu kommer trollen fram i ljuset samtidigt som de vettiga märks i den grå massan.
Politikerna blir tvungna att delta i debatten på lika villkor och utan särskilda privilegier förklara var- för de förtjänar vårt förtroende.
Trots att det kan vara lika pinsamt att stöta på vissa politiker i sociala medier som sina föräldrar i sänghalmen är det en bra utveckling.