I den klassiska tv-såpan "Lödder" brukade karaktären Burt Campbell knäppa med fingrarna när han ville vara i fred. Han trodde att det gjorde honom osynlig.
Mycket tyder på att samma trick ligger till grund för Carl Henric Svanbergs ledarskapsfilosofi i jobbet som styrelseordförande för oljejätten BP.
En månad efter att oljeriggen Deepwater Horizon exploderade och oljan började forsa ut i den mexikanska golfen har man ännu inte hört från svensken, som lustigt nog annars brukar berömmas för sina verbala briljans. Hans förmåga att "stå på scen" anses ha varit en viktig anledning till att han fick jobbet.
Men nu finns det ingen "scen" att stå och glänsa på. Kvar är bara en skamvrå, och ett slagfält där BP förlorar varje strid i kampen för sitt rykte. Från första dagen har bolaget givit knapphändig och i vissa fall rent felaktig information om läckan som är på väg att ödelägga känsliga ekosystem och redan fattiga människors liv.
Det har varit en misslyckad taktik. "Ett löjligt spektakel", löd president Obamas omdöme häromdagen.
När Carl Henric Svanberg i vintras intervjuades om sitt nya jobb (SvD 3/1) kom han att tänka på filmen "Die Hard 4".
Han jämförde den fjärrstyrda borrningen från oljeplattformen Deepwater Horizon med scenen där nörden Matt Farrell sitter framför datorn och räddar actionhjältens liv och världens framtid. "Det är så fränt", utbrast han.
Svanberg kunde förstås inte ana katastrofen när han talade om dess manickfyllda katalysator som en tioåring talar om sitt nya dataspel. Men Svanberg, som till skillnad från Matt Farrell skulle vara "the bad guy" i en Hollywoodfilm om BP, säger ändå något viktigt om oljebranschen med sina barnsliga uttalanden. I intervjun beskriver Svanberg sitt jobb som en "pojkdröm", och branschen har alltid haft en sådan lockelse på stora egon. Det handlar om stora maskiner, stora pengar och stora män som i hemlighet gör upp om stora saker. För en Svanberg, eller en Carl Bildt, är allt detta oemotståndligt. Men tiderna har förändrats. Oljebranschen är numera på dekis. Carl Henric Svanberg är nybliven furste i ett rike som faller samman.
Efter katastrofen i den mexikanska golfen går det inte längre att förneka konsekvenserna av vårt oljeberoende. Det är det allt handlar om. I takt med att oljereserverna minskar måste bolagen tillgripa allt farligare metoder för att komma åt allt mer svårtillgängliga depåer.
George W Bush gav dem i princip fria händer och monterade ned all relevant övervakning av verksamheten.
Under lång tid har oljans män dikterat sina egna villkor. Tillgången till olja har ansetts vara det högsta samhällsintresset. I USA är oljebolagens skadeståndsplikt följaktligen begränsad till 75 miljoner dollar. Det är en piss i Mississippi i jämförelse med vad BP:s utsläpp utanför samma flods mynning kommer att kosta. Därför har bolaget försäkrat att man kommer att stå för hela notan. Men bara muntligen.
Många frågar sig därför vad garantin egentligen är värd.
Vad som däremot är klart är att det är suicidalt att låta oljans män besitta den politiska tronen. Oljan kommer att ta slut, och om vi inte vant oss av vid den tills dess kommer världsekonomin att må som en heroinist under avgiftning. Carl Henric Svanbergs pojkdröm är en mardröm för alla andra.
Johannes Forssberg är tillbaka som medarbetare på ledarredaktionen.