När Björn Fries valdes in i Karlskronas socialnämnd 1979 satt där ett antal åldriga farbröder. De berättade vad socialpolitik innebar förr, i gamla småkommuner som Ramdala och Sillhövda. Man hade i princip socialbidragen i fickan.
Någon gick om vintrarna hem till en familj där det dracks. Gjorde eld i kaminen så barnen inte frös.
Björn Fries ler när han återberättar historierna. För honom är de "vägledande".
- Dagens socialpolitiker har en tendens att delegera bort eländet.
År 2002 fick Fries i uppdrag att som nationell narkotikasamordnare och chef för semimyndigheten "mobilisering mot narkotika" rädda den svenska narkotikapolitiken. Tack vare kändisskapet han fått genom sin 90-talskamp mot Karlskronas nazister, tror han själv.
Det är svårt att tänka sig ett svårare jobb. I decennier hade svensk narkotikapolitik byggt på närmast religiösa uppfattningar. Vanföreställningarna genomsyrade myndigheter och kommuner.

Läget blev akut under krisens 90-tal när man monterade ned de sociala inslagen i politiken och bara satsade på "tuffare tag".
Medan politiker plockade billiga poänger på knarket dog fler narkomaner än någonsin förr.
Ett viktigt uppdrag för Fries var att ta politiskt ansvar för eländet, som gubbarna i Ramdala hade gjort. Kolla vad myndigheterna egentligen höll på med. Ligga på kommunerna och se till att de erbjöd god vård. Samordna insatserna.
Moderaternas justitietalesman Fredrik Reinfeldt var upprörd när Fries tillsattes. Han ansåg att drogtester av barn och förbud mot sprutbyten var lösningarna. På den nivån låg debatten.
Det är till stor del Björn Fries förtjänst att narkotikadebatten hyfsades.
- En av mina ambitioner var att skapa utrymme för diskussion och ifrågasättande. Inget politikområde överlever om vi är förbjudna att samtala. Vi hade som uppgift att sansa debatten.
Det var inte alltid så välkommet. När Björn Fries presenterade sitt sprutbytesförslag placerades han i "drogliberalfacket" av många hårdföra organisationer.
- Det är brutalt att vara med i narkotikadebatten. Tycker du inte rätt blir du sällan bemött i sak. Man går in på din uselhet och ditt allmänna förfall och så där.
Tvärtemot vad Fries motståndare tror är han för en restriktiv narkotikapolitik. Men han påpekar att det är en väldigt stor skillnad på att vara restriktiv och repressiv.
- Håller vi fast vid den repressiva synen när folk söker hjälp kommer ingen komma. Vi kan inte säga till folk att de jävlar i mig ska passa sig, till det vill man ju inte söka sig.

I den narkotikapolitiska verkligheten kan missbrukare kastas ut ur livräddande subutexprogram för att de tagit en Treo comp. Varje år skickar kommunpolitiker tunga narkomaner till scientologhem.
Björn Fries och "mobben" gjorde att betydligt fler fick adekvat vård. Men vid förra årsskiftet lades verksamhet ner av regeringen. Frågan är vad som händer nu när ingen trycker på. Få tycks bry sig.
- Just nu har vi ingen narkotikadiskussion. Den ekonomiska oron på 90-talet var en väldigt stor anledning till de förvärrade problem vi fick då. Nu står vi inför samma situation. Vi gör sannolikt samma misstag igen. Det är nu man verkligen skulle ladda i de här frågorna.

Jag blir illa berörd av Fries nittiotalsparallell. Det finns otvetydiga likheter.
Regeringen möter en ekonomisk kris med "hårdare tag" när det behövs socialpolitiska stimulanser.
Ett av få inlägg Reinfeldt gjort i narkotikadebatten handlade om att drogtesta barn.
Björn Fries konstaterar att när vårt främsta vapen blir att drogtesta barn mot deras vilja har vi abdikerat från vuxenrollen. Och från socialpolitiken, kan man tillägga.
- Det är en villfarelse att tro att man genom drogtester gör tidiga upptäckter. Har ett barn narkotika i kroppen har det ju gått ganska långt.
Ute på gatan blåser det kallt när vi skiljs åt.
Och ännu kallare riskerar det att bli framöver.