Alliansen har satsat drygt tre miljarder kronor på jobbcoacher. TV4 berättadei veckan att många av företagen som kalasar på detta gigantiska köttben består av nyandliga skojare.
De hittade coacher som,i stället för att fixa jobb, erbjöd elektronbehandlingar och affirmationer. Det var viktig, men inte grävande, journalistik. För detta humbug är ingen hemlighet. Det är det sjukaste av allt.
Regeringen och arbetsförmedlingen vet sedan länge att enorma skattepengar tillfaller månglare som tutar i utsatta människor att de kan nå fullständig framgång genom rosaskimrande tankar.
När Aftonbladet hösten 2009 gjorde liknande avslöjanden om coachbranschen lovade arbetsförmedlingen, under hård press, att rensai träsket. I ett pressmeddelande skrev myndigheten att man skulle genomföra en ny upphandling. Alla 952 avtal skulle sägas upp. Men AF har än i dag inte sagt upp ett enda.

När stormen hade lagt sig i början av valåret 2010, fann AF, i tysthet, att det inte fanns några "systematiska brister" i systemet.
Men om man söker igenom coachdatabasen på AF:s hemsida hittar man snabbt och ständigt sådana som stolt hänvisar till sina kunskaper i "neurolingvistisk programmering" och annat terapeutiskt bondfångeri.
Gemensamt för lärorna är att de saknar stöd i vetenskapen, tar någon veckas utbildning att bemästra, och bygger på en idé om att alltifrån sjukdom till fattigdom kan fördrivas med positiv energi.
Företaget Ellgiza på Lidingö menar dock att de mänskliga krafterna kan behöva kompletteras med mer animaliska.
"I vissa fall används hästar som hjälpmedel för att komma över rädslor och hitta en framgångsrik attityd eller träna kroppsspråk."
Den rika förekomsten av kvacksalvare utgör alltså inte någon systematisk brist i systemet, enligt AF.

I dokumentet som går ut till coacherna skriver myndigheten visserligen att de inte efterfrågar något "terapeutiskt stöd". Men eftersom detta inte formuleras som ett krav är dubiös terapiverksamhet ingen grund för att säga upp avtal eller kräva pengar tillbaka.
Kraven på företagen är ungefär lika stringenta som i en kontaktannons. Coachen ska vara glad och positiv, typ.
Riksrevisionen har påpekat svårigheten i att avgöra om någon uppfyller flummiga krav som: "Jobbcoachningen ska genomföras på ett sätt som engagerar och motiverar den arbetssökande att ta ett eget ansvar för att få en anställning".
Det enda riktigt tydliga är att coachen ska träffa den arbetslösa, upprätta en "handlingsplan" - AF förtydligar att denna måste innehålla bådas namn - och skicka den till myndigheten. Därefter betalas 7 000 kronor ut. Den som även lyckas med sitt uppdrag, att förmedla ett jobb, får en bonus på 2 000 kronor. Det händer sällan. Bara 17 procent av jobbcoachernas kunder har fått ett reguljärt arbete.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms stolta försvar av reformen består av en enkätundersökning som visar att en stor majoritet är nöjda med sina coacher.

Det är inte särskilt märkligt om många arbetslösa, missmodiga människor tycker det känns bra att, som det heter, bli sedda av någon.
Men arbetsmarknadspolitiken ska satsa på sådant som ger jobb. Regeringen sysselsätter visserligen tiotusentals jobbcoacher, varav många skulle ha svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Det gör inte fiaskot mindre.