När Expressens Per Wendel avslöjade Ebbe Carlsson-affären var jag måttligt intresserad. Jag hade nyligen lärt mig att gå ordentligt och förstod inte riktigt ord som privatspanare, ministerstyre och konstitutionsutskott.
Nu är jag däremot närmast besatt av historien om hur Ebbe tutade i bland andra justitieministern Anna-Greta Leijon och SÄPO-utredaren Carl Lidbom att PKK på uppdrag av Iran hade mördat Olof Palme. Att en rultig bokförläggare med en faiblesse för kanotister stöds av regeringsmedlemmar och topptjänstemän i en konspiratorisk privatspaning är ju inte sådant som normalt äger rum i verkligheten.
Ebbe-affären tillhör ett nära politiskt förflutet som för mig har ett spännande och mystiskt skimmer. För många som var med har affären däremot länge varit ännu en uttjatad del i mordutredningsgyttret.
Därför är det först nu, 19 år efter att affären briserade, som den självklara biografin om Ebbe Carlssons osannolika liv kommer ut.
I boken ”Ebbe – mannen som blev en affär” (Albert Bonniers förlag) berättar journalisten Anders Isaksson om hur Ebbe förverkligade sitt mål, att kunna allt och känna alla i maktens kretsar, och konsekvenserna det fick.
Liksom huvudpersonen i Thomas Manns roman ”Svindlaren Felix Krulls bekännelser” tycks Carlsson vara född med förmågan att ta sig uppåt. Genom att förstå människors känslor och begär kunde han etablera förtroliga relationer bara efter korta meningsutbyten.
Han blir kompis med alla. Det börjar med rektorn i gymnasieskolan och slutar med Olof Palme som först blir hans trumfkort och sedan hans ödes besvärjelse.
I Isakssons bok är svindlaren Ebbes möte med en allt mer korrupt regeringskrets huvudtemat.
Ebbe Carlsson-affären framstår som en oundviklig konsekvens av en utsuddad gräns mellan regeringsmakten och myndigheterna. En tricksare som Ebbe hade en gråzon att exploatera.
Den nära skildringen av regeringskretsen är trollbindande maktvouyerism.
I Isakssons bok framstår regeringen Carlsson som en maffialedning vars underhuggare i myndigheterna skänks nåd om de är tillräckligt lojala.
Det skapades en ljusskygg atmosfär där man sökte den rätta sanningen snarare än den sanna. På så sätt kunde regeringsmedlemmar och myndighetschefer dras med i den bisarra sekt kring PKK-spåret som Ebbe var karismatisk ledare för.
När ligan sprängdes tog de inblandade avstånd från Ebbe. Plötsligt var han inte längre en nära vän med ett viktigt uppdrag utan en hund som ännu inte blivit rumsren.
Maffian offrade då – som den brukar – några syndabockar för att sopa igen spåren. SÄPO-chefen, rikspolischefen och den egna justitieminister Anna-Greta Leijon strök med.
Som vanligt klarade sig Gudfadern undan, i det här fallet statsminister Carlsson.
Isakssons skildring av maktspelet och affärens förlöpande är lysande. Därför är det beklämmande att han av okänd anledning känner sig tvungen att psykologisera kring Ebbes homosexualitet.
Eftersom Ebbe inte nådde den heteronormativa utvecklingens yttersta punkt – stadgandet och barnalstrandet – antas han fortfarande vara något av ett barn, vars drivkraft kanske egentligen var viljan att ingå i en familjegemenskap.
Isaksson tycker också att Ebbes upprördhet över att KU tog upp de bisarra ryktena om att han styrde en homokonspiration gränsade till det ”rent patetiska”. Han skämtade ju själv om sin läggning, skriver Isaksson aningslöst.
Frånsett den kvasipsykologiska blindgången har Isaksson hur som helst skrivit en strålande bok.
Det är en fascinerande skildring av en man vars lycka och olycka blev att han kunde gå hur långt som helst och tilläts göra det.
