Jimmie Åkesson är vad självhjälpsböckerna kallar en "people pleaser". Hans parti försöker vara alla till lags. Man behöver inte vara Dr Phil för att inse att det är omöjligt.
För ett par veckor sedan fylldes Jimmie Åkesson av glädje. Frankrike hade lagstiftat om förbud mot heltäckande slöjor och i ett lyriskt pressmeddelande förklarade SD:s partiledare att han "gärna ser att Sverige följer efter".
I en intervju i tidningen Dagen från i går har Åkesson däremot "inga ambitioner att styra hur folk vill klä sig".
Han motsätter sig heltäckande slöjor i offentlig sektor men vill i övrigt inte ha några regleringar på området, utom, möjligtvis, för barn.
Nyss betecknade han heltäckande slöjor som terroristgömmor, och nu, plötsligt, låter han närmast liberal, eller i alla fall som en folkpartist.
Jag tror inte att Jimmie Åkesson har genomgått en personlighetsförändring, däremot att hans personlighet är föränderlig, eller kanske snarare hal.
Han har en tendens att anpassa sina svar och i intervjun med tidningen Dagen, som sätter religionsfriheten främst, valde han att maskera sin avsky för religiösa muslimer. På så sätt blev det kanske bättre stämning i intervjusituationen.
Det påminner om när han i en filmad intervju för en kaldeisk (kristen irakisk) webbtidning sa att han är öppen för en "ganska stor" kristen invandring till Sverige.
SD är måna om att vinna kristna, förhoppningsvis islamfientliga irakiers röster i Södertälje men för den gruppen är det allra viktigaste att deras till livet hotade vänner och släktingar i Irak kan få en fristad i Sverige. Så Jimmie Åkesson drog en rövare. För i själva verket vill SD ha en migrationspolitik motsvarande den i Danmark och där är i princip inga irakier välkomna, vare sig de är kristna eller ej.
Många sverigedemokrater får kväljningar bara av att höra arabiska, så partiets flörtande med irakier har förstås väckt mycket ont blod i partiet.
Det var heller inte särskilt lyckat för SD:s nya HBT-satsning att Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius strax efter dess lansering avslöjade att partiets röstmagnet i Södertälje, Naser Helawi, lockade både kristna och muslimska röster genom att äcklat peka på en bild av ett nygift, samkönat par.
SD:s satsning på att nå HBT-väljare är överhuvudtaget bisarr med tanke på att man länge har profilerat sig genom att öppet uttrycka äckel inför framförallt manlig homosexualitet.
Björn Söder, SD:s råbarkade partisekreterare, jämförde för bara några år sedan homo, bi- och transsexuella med pedofiler och djurbetäckare.
Men SD tänker sig att man kan bredda sin väljarbas genom att slå homosexuella i huvudet på påstått homofoba muslimer. Någon gång måste man dock välja.
Det är omöjligt att samtidigt representera rasister och irakier, homofober och homosexuella, religiösa och sekulära, och så vidare.
Enligt populärpsykologin beror den sjukliga viljan att vara till lags på djupt rotade identitetsproblem. Analysen stämmer åtminstone in på SD.
Partiets mer begåvade företrädare börjar långsamt inse att de aldrig kommer att kunna bli stora i sin nuvarande, värdekonservativa form. Det finns för få väljare som är mot aborter, tycker bögar är äckliga och att 50-talet var civilisationens höjdpunkt. Deras antimuslimska agenda behöver ett annat paket. I takt med att denna insikt sätter sig lär SD:s förvirrade och manipulativa utspel bara öka.
Men man kan inte bygga varaktiga relationer på hur grov manipulation som helst.
