Anders Borgs relation till statens finanser påminner om Joakim von Ankas smått paranoida omsorg om sin älskade pengabinge. Det vore fint om han kände samma ansvar för miljön.
klimat
Borgs lutherska karaktär, som bara delvis är en PR-skapelse, var regeringens tydligaste valbudskap. Den vann makten. För 2010 var året då alla älskade Anders, som sägs ha lotsat oss genom stormens öga.
Det var också året när klimatfrågan trängdes ur det offentliga medvetandet. Inte för att ljusningen glimrade bortom horisonten utan tvärtom för att framstegen fortfarande inte fanns.
Också i år spydde jorden med all sannolikhet ur sig mer koldioxid än någonsin men efter misslyckandet vid klimatmötet i Cancún syntes varken vrede eller sorg i den svenska politiska debatten. I stället liknöjdhet. Man orkar inte riktigt tänka på det längre.
Det är givetvis inte finansministerns fel. Men med tanke på att Borgs miniräknare är den kanske främsta makthavaren inom svensk klimatpolitik är det besvärligt att finansministern är så oengagerad.
När svenska ministrar har åkt världen runt på klimatkonferenser, och hälsats med vördnad, är det framför allt tidigare regeringars arbete som har förlänat dem strålglansen. Nu överväger finansdepartementet att bokstavligen sälja ut Sveriges framsteg, avslöjade Veckans Affärer nyligen.
När Kyotoprotokollet löper ut 2012 kommer de svenska utsläppen att ha minskat med åtminstone 14 procent mer än vad som krävdes av oss.
Besparingen kan Sverige då tillgodogöra sig i form av utsläppsrätter som i dagsläget är värda omkring sju miljarder kronor - om de säljs.
Det borde vara självklart att i stället annullera dem, som Storbritannien har beslutat att göra med sina.
Då kommer de växthusgaser som vi besparade den ansträngda atmosfären inte att kunna släppas ut någon annanstans heller. Men Anders Borg har svårt att släppa tanken på hur fint de där miljarderna skulle sitta i skattekistan. Eftersom de, som han säger till VA, "representerar ett betydande ekonomiskt värde" funderar finansministern på att i stället låta något östeuropeiskt land köpa dem. Drygt två decennier av svensk miljöpolitik kan komma att eldas upp i ett polskt kolkraftverk.
Det är möjligt att hans säkert mycket noggranna kalkyl finner det meningslöst att lilla Sverige, som det brukar heta, ska späka sig i ett klimatarbete som de riktigt fula fiskarna ändå inte befattar sig med. Men varje ton koldioxid förgiftar atmosfären lika mycket var det än släpps ut, och varje besparing är lika viktig var den än görs.
Anders Borg och andra moderater har fel när de avfärdar idén att Sverige ska göra större åtaganden än andra som ett slags religiös moralism.
Dels därför att lösningarna och inspirationen måste komma någonstans ifrån. Dels för att Sverige fortfarande har tid att förbereda sig för en värld där oljan sinar, även om allvarliga klimatförändringar förmodligen redan är oundvikliga.
Sådana perspektiv ryms tyvärr inte i Borgs kalkyler. Enligt honom och hans sätt att mäta samhällsekonomisk lönsamhet är det exempelvis fem gånger bättre att investera i motorvägar än i räls. Det är en kalkyl som utgår ifrån hur vårt resande ser ut i dag, snarare än hur det kan och kommer att påverkas av miljöskatter och oljekriser. En ekonoms mest pålitliga redskap är backspegeln. Det är värdelöst i förhållande till utmaningar som aldrig förr har upplevts. Ett litet fönster står i ännu ett ögonblick öppet mot en annan utveckling. I det skedet måste den svenska klimatpolitiken vara större än Borgs ekonomism.
