I sitt avslutningstal vände Björklund en visionär blick mot Kina. Han berättade om ett föräldramöte på en internationell skola i Shanghai. De europeiska föräldrarna tyckte att barnen borde ha färre läxor. De asiatiska att de skulle få ännu fler, förklarade skolministern förtjust.
Det underliggande budskapet var det gamla vanliga. Att kinesen kommer och att vi lata svenskar och våra dataspelande barn måste rycka upp oss innan det är för sent.
Man förstår Björklunds varning när man läser skolverkets senaste statistik. Fler svenska elever än någonsin misslyckas med grundskolan. Hur ska vi kunna hävda oss mot alla dessa kinesiska pluggisar?
Björklunds svar är att skolan bör bli mer kinesisk.
I Kina (och många andra asiatiska länder) tillämpar man en fundamentalistisk tolkning av Jan Björklunds budord - precis allt handlar om katederundervisning och nationella prov.

Det finns inget eget arbete, inget elevinflytande och ingen föreställning om att skolan är till för att dana självständiga personer.
De flesta kinesiska elever har heller ingen fritid då de kan utveckla sin kreativitet eftersom de pluggar så mycket.
Utvecklingspsykologen Howard Gardner har skildrat hur den kinesiska utbildningen gör eleverna extremt ämneskunniga, men inte kreativa.
Eleverna är oerhört duktiga på att lära sig svaren på frågor som formulerats för dem. Men de lär sig inte att hitta på egna frågor.
Så länge Kina är vad det är i dag - en gigantisk fabrik - har man stor glädje av ett utbildningssystem som producerar kunniga robotar. Men om landet ska bli en innovativ ekonomi måste barnen lära sig att fantisera.
Den kinesiska skolan måste helt enkelt bli flummigare.

Det är också Kinas ledare medvetna om. Därför har man börjat infört en policy som bland annat innefattar en variant på "fritt arbete", klassikern från den svenska flumskolan.
Jan Björklund har förstås rätt i att svenska elevers baskunskaper måste bli mycket bättre Utan sådana kan ingen briljera.
Men samtidigt måste man förstå att memoriserad kunskap är en stapelvara i en digital, global ekonomi där allt fler barn får utbildning. Fogliga pluggisar kommer inte att åstadkomma stordåd. Det behövs också fantasi, kreativitet och sociala kunskaper - vilket råkar vara sådant som den svenska "flumskolan" har varit bra på att lära barnen.
Den stora utbildningspolitiska utmaningen handlar om göra barnen säkra på matte och naturvetenskap samtidigt som deras vildsinthet bejakas.
Jan Björklund känns tyvärr alltför inskränkt för uppgiften. Han talar om prov och disciplin men aldrig om kreativitet och nyfikenhet. Och för honom är internet mest något som distraherar barnen från studier.
Det bådar illa.