Lars Leijonborg ser lättad ut när han kommer in i Rosenbads pressrum. Han sträcker på kroppen och ler försiktigt.
Utanför glittrar vårsolen på Stockholms ström, men över Lars Leijonborg hänger tunga regnmoln denna vår.
Det är 2007, men kunde för Leijonborgs del lika gärna vara den där besvärliga våren 2001. Precis samma händelseförlopp utspelas nu. Opinionssiffrorna sjunker och försöken att vända dem har varit ytterst fumliga. De enda som verkar tröttare än Leijonborg själv är de som nu öppet kräver hans avgång. Och återigen är det Jan Björklund revoltörerna vill ha som efterträdare.
Nu sitter de båda där, Jan och Lars, och visslar i stormen.
De presenterar en utredning som ska leda till en ny yrkeshögskola, så Leijonborg ser trots allt ganska nöjd ut. Förslaget kommer nämligen för en gångs skull att få ett varmt mottagande. Skolfrågorna är folkpartiets andningshål, det enda de egentligen har just nu.
I de andra frågorna har de trevande stegen för det mesta hamnat rejält snett på sistone
Så folkpartiet har i praktiken blivit ett slags enfrågeparti, och denna enda framgångsrika fråga är det Björklund som får äran av. Det är honom väljarna ser bekämpa flumskolan, medan Leijonborg sakta tynar bort på utbildningsministerposten. Ganska få intresserar sig för frågor som rör högre utbildning.
Det har varit storsint av Leijonborg att hela tiden hålla Björklund nära.
Ända sedan Leissners avgång har han varit mångas favorit till partiledarposten.
Och under vårupproret 2001 var det ju Björklunds eget partidistrikt, Stockholms stad,
som gick först gick ut och krävde Leijonborgs avgång.
Det tyder på att Leijonborg hela tiden sett Björklund som sin efterträdare.
Men det beror givetvis också på att han till skillnad från andra partiledaraspiranter – som Johan Pehrson – är omistlig för partiet.
Hans gärning saknar egentligen motstycke bland andra samtida folkpartister.
Han gjorde skolfrågan – en av väljarnas absolut viktigaste frågor – till folkpartiets egen.
Moderaterna och socialdemokraterna såg sig besegras – och Björklund gjorde det från en plattform som skolborgarråd i Stockholm.
Nu är han alltså folkpartiets enda stjärna medan Leijonborgs tillvaro blir allt mer Perssonsk. Precis som med Persson frågar man sig vad som egentligen driver Leijonborg att krampaktigt hålla sig kvar. Någon direkt övertygelse har han ju aldrig utstrålat. Han var dessutom ytterst motvillig till att överhuvudtaget bli partiledare. Men ändå stannade han kvar våren 2001 när opinionssiffrorna låg under 4 procent och de tyngsta partidistrikten krävde hans avgång.
Då liksom under valrörelsen 2002 vaknade en slumrande fighting spirit till liv. Men nu har tio år gått, och den verkar ha slocknat för gott.
Leijonborgs gärning består i att han var med och vann valet tillsammans med den Allians han en gång tveksamt sällade sig till.
I höst när folkpartiet har landsmöte har han fått brösta sig över det i ett helt år.
Det borde nog få räcka så.
