WikiLeaks
Den konservativa ikonen Bill Kristol anser att USA måste "neutralisera" Wikileaks talesperson, medan Tea party-profeten Sarah Palin nyligen krävde att den mystiske australiern jagas som vore han en taliban.
Att ledande republikaner uttalar sig så medeltida påminner om att den amerikanska högern numera är ett träskdjur. Men bara för att mäktiga idioter i jultid vill korsfästa någon innebär det inte att denne är Jesus. Tyvärr verkar många ha svårt att inse det.
Ett av de mest populära sätten att protestera mot attackerna på Wikileaks har blivit att erkänna Julian Assange som sin frälsare och på heltid sjunga hans lov.
I den växande personkulten framstår Assange som en blandning av påven och flickidolen Justin Bieber - han dyrkas samtidigt med dödligt allvar och fnissig hysteri.
Politiska personkulter brukar frodas i hopplöshet, så möjligen är Assange-ismen förståelig, med tanke på hur sorglig utvecklingen är världen över när det gäller informationsfrihet och öppna nät.
Men det är farligt för Wikileaks - egentligen ett stort kollektivt arbete - att vara liktydigt med en enda person. Många vill ta död på organisationen och en enskild människas ofullkomlighet är en stor träffyta.

Det inser rimligtvis Julian Assange, vars ofullkomlighet dessutom möjligen är mer genomgripande än genomsnittets. Men det tycks som att han i första hand månar om sitt ego. Det måste i likhet med elefanten ha mycket mat.
När sexbrottsmisstankarna mot honom blev kända i slutet av augusti var det många i Wikileaks som ville att han i alla fall tillfälligt skulle träda åt sidan, så att hans rättsprocess inte blev organisationens.
I stället gjorde han omedelbart sitt ärende till Wikileaks genom att antyda att det svenska rättsväsendet och kvinnorna som anmält honom var fjärrstyrda spelare i en stor konspiration.
På organisationens hemsida kan man donera pengar till Assanges "försvarsfond" och det faktum att han vägrar åka till Sverige för att höras om misstankarna betraktas som ett modigt försvar av Wikileaks snarare än ett utslag av personlig feghet.
I intervjuer har Assange sagt att hans mission är att lära världen att "organisationer måste vara öppna och ärliga". Själv gick han bakom ryggen på sina medarbetare när han slöt avtal med ett antal tidningar om tillgång till Irakläckorna.

Många inom Wikileaks blev arga och när missnöjet nådde tidningen Newsweek var Assange inte längre särskilt förtjust i principen om öppenhet. I en intern chatt, transkriberad av tidningen Wired, blir han rent stalinistiskt uppretad av medarbetaren Daniel Domscheit-Bergs kritik och stänger egenhändigt av honom från Wikileaks, som påstådd "läcka".
Inför en annan kritiker beskriver sig Assange som organisationens "hjärta, själ (.. ) och allt annat" och väser att om personen i fråga har något problem med det så "piss off".
Idén om Wikileaks är större än Wikileaks så oavsett vad Julian Assange gör kommer det att läckas information, så länge det är möjligt.
Daniel Domscheit-Berg och ett antal andra avhoppare bygger nu upp en alternativ organisation, utan någon chefsprofet, och med ett bredare fokus än Assange, som mest är intresserad av amerikanskt smuts.
Men det är ändå ett problem att en politisk rörelse som handlar mycket om att bryta hierarkier så gärna dyrkar Stora Män.
Ett annat exempel på det, i en mycket lägre division, är Rick Falkvinge, vars ego har åsamkat Piratpartiet stora skador.
Personkulter kommer inte att ta nätaktivismen någonstans.