Det ligger dock i maktens natur att den har svårt att begränsa sig. Många makthavare rycker gärna åt sig det som tillhör Gud om de kan. I synnerhet de svenska.
Om blott två månader är det kyrkoval igen och dags för partierna att försöka stärka sitt jordiska grepp om Guds domäner.
Under varje valrörelse uppstår emellertid samma problem. Hur förklarar man sig för väljarna? Inget riksdagsparti, inte ens KD, hyser uppfattningar i religiösa frågor. Varför vill de då bestämma över en religiös institution? Det beror förstås på att kyrkan är stor, rik och mäktig. Bland annat användbar som politisk megafon. Men det kan man ju inte säga.
Så när Mona Sahlin förra våren försökte förklara för partiets kyrkopolitiker varför kyrkovalet är så viktigt var hon kryptisk.
"För att förstå politik i dag måste man också förstå religion, och för att förstå religionens roll i dag måste man också förstå och gilla politik".

Det var en totalt obegriplig mening. Sahlin fortsatte.
"Kyrkovalet är lika viktigt som andra val!".
Det finns mycket att säga om det uttalandet. Att det är respektlöst mot de troende. Att Sahlin relativiserar demokratin.
Men framför allt visar det hur ogenerat hon som sekulär ledande politiker blandar sig i kyrkans liv. Mona Sahlin är inte ens medlem i Svenska kyrkan.
Ändå tycker hon att det är "oerhört provocerande" att inte rösta i kyrkovalet i en färsk intervju med Kyrkans Tidning (16/7). (Tillåter Sahlin att man exempelvis röstskolkar från sin idrottsförening?) Inte minst med tanke på Sverigedemokraterna. SD är ett spöke som plockas fram varje kyrkoval. Taktiken är alltid lika motbjudande. För utan kyrkoval - inga Sverigedemokrater. Och partierna vill ju ha kvar kyrkovalet. Från borgerliga partier har man visserligen hört diffusa löften om att de i framtiden ska dra sig ur.
Sven Otto Littorin sa när han samordnade Moderaternas förra kyrkoval att det förmodligen också skulle bli det sista. Moderaterna ställer förstås upp i år igen.
Nio år efter den formella separationen mellan stat och kyrka förblir Jesu ord om förhållandet mellan dessa storheter en avlägsen vision snarare än svensk verklighet.
De svenska politikerna är sannolikt mer förtjusta i doktrinen som uttrycks i Romarbrevet 13:3: "Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den".
Det är den verklighet svenska kyrkans präster och biskopar lever i och "det goda" i sammanhanget är vad politikerna tycker för dagen.
Sällan har det blivit så tydligt som när nio biskopar i vintras föreslog att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten så att den nya äktenskapslagen inte skapar teologiska bekymmer.
De blev genast skarpt tillrättavisade av kyrkans politiska makthavare. Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, sa sig vara "förvånad över att nio biskopar (...) presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."
För många politiker är det fortfarande självklart att kyrkans folk ska lyda dem. Så försäkras att kyrkan är till för alla, menar de.
Men en kyrka för alla är en kyrka för ingen. Det är den av partipolitik urvattnade Svenska kyrkan ett utmärkt exempel på.
Avskaffa kyrkovalet!