Johannes Forssberg: Kriget mot de utslagna

Så funkar en genomsnittlig polismans så kallade kamp mot knarket, enligt en ny rapport från statliga mobilisering mot narkotika.
Det enda ingripandet leder till är de nya brott missbrukaren begår för att köpa nytt knark.
Samt förstås att polisen kan rapportera att den inte suttit vid korvkiosken hela dagen.
Kul för polisen att få blomstrande statistik utan ansträngning. Mindre kul för de medborgare som utsätts för våldtäkter, rån och misshandel medan polisen är upptagen med att trakassera utslagna.

De som säljer knarket är däremot fredade. Av 100 registrerade narkotikabrott står de bara för sju.
”Med nuvarande system är det ju faktiskt så att tio urinprov på kända missbrukare är tio ggr mer värt än att få dit killen som säljer narkotikan åt dessa tio missbrukare.” säger en intervjuad polisman i rapporten.
Att dyrbara polisresurser används till att trakassera missbrukare med nya brott som enda följd är naturligtvis djupt upprörande.
Men det kommer inte som någon överraskning. Och det är absolut ingen slump.

Ända sedan regeringen 1988 hörsammade den gamla Fib/kulturfrontaren Nils Bejerots krav på att kriminalisera narkomanerna har utvecklingen lett hitåt. Två konkreta resultat kan skönjas.
Det ena är att missbrukardödligheten ökat med 400 procent.
Det andra att enskilda polismän missbrukat sin fullkomliga makt över missbrukares liv.
Baseballigans sadism och dödsmisshandeln av Osmo Vallo är de mest kända exemplen.
Det finns ingen anledningen att fortsätta den utvecklingen.