Det sägs att 00-talet började när tvillingtornen rasade.
Man skulle också kunna hävda att det inleddes ett år senare, med premiären av tv-programmet "Dr Phil" i september 2002.
LYCKA
Det senaste decenniet har handlat minst lika mycket om terapeuter som om terrorister. En trendriktig person har inte bara utvecklat sin kropp och sitt kök utan också "sig själv".
Man har inte kunnat genomleva en halvtimme i 00-talet utan att serveras åtminstone ett handfast tips på vad man "enkelt" kan göra för att "må bättre som människa".
Visste man inte bättre kunde man tro att detta känsloinriktade decennium var en trösterik tid att vara en depressiv och ångestfylld människa. Jag vet mycket bättre.
Samtidigt som världen nyss hade bekantat sig med doktor Phils frodiga mustasch och rättframma sätt drabbades jag av en jordbävning. Jag hade aldrig ens behövt reflektera över markens hållfasthet när den släppte under mina fötter.
Hålet jag föll ner i var en ny värld och en annan verklighet.
Som gymnasist bekantade jag mig med en tillvaro där sådant som tidigare varit självklart, som viljan att leva, även vedervärdiga dagar, var svårt att ens framställa i fantasin. Där sträckan från sängen till golvet kunde vara ett oöverstigligt maraton.
Sedan man lärt sig att den världen finns har man den alltid med sig, även när man mår bra. Det ger en känsla av att vara utanför och ensam, vilket i sig förstärker det sjukliga. Man får ont i magen av att blicka upp mot de höjder av stabilt välmående där man vet att man borde befinna sig. De höjderna har blivit oändligt mycket mer svindlande i och med terapivågen.
Förr var man normal om man fungerade hyggligt och någon gång emellanåt kände sig riktigt glad. Nu säljer må bra-industrin en solglittrande bild av ett liv där lycka är ett normaltillstånd snarare än en ynnest.
Vi får lära oss att man har en mänsklig rätt till den absoluta lyckan om man är en målmedveten person som - med doktor Phils ord - "använder sitt liv och ger sig in i matchen". Med hjälp av banala tips från coachen ska man lyxrenovera sitt känsloliv. Och man har bara sig själv att skylla om man misslyckas.
Att ta del av visdomsord av typen "det svåra blir enkelt ju mer man övar" (Mia Törnblom) medan hjärtklappningen dunkar i huvudet tillsammans med tusen onda tankar är förvisso ren tortyr.
Marie Söderqvist Tralaus bok "Status - vägen till lycka" borde förses med en varningstext som klargör att den kan vara förenad med livsfara för deprimerade läsare.
Men det är inte bara de ångestfyllda som far illa. Genom att normen för välbefinnande har blivit så omöjlig upplever nu fullt friska människor den särskilda känsla av utanförskap som tidigare varit förbehållen deprimerade.
Människor görs deprimerade av den otillräcklighet inför övermänskliga ideal som är värd oräkneliga miljarder. Det är inte alls märkligt att förskrivningen av SSRI-preparat skenar och att ungdomar upplever större psykisk ohälsa än någonsin.
Stenarna som fundamentalistisk kristendom en gång i tiden la på våra ryggar har återplacerats i en annan form. Precis som då handlar det om ideal som bespottar människans imperfekta natur.
Det är verkligen inte så att terapisamhället har gjort svagheten mer accepterad. Den är ens eget ansvar, en sjuklighet man måste åtgärda.
10-talet behöver en motståndsrörelse mot terapisamhällets farliga förenklingar.
På nätet kan man skönja
den, i människors självutlämnande berättelser om tillvarons komplexitet. Det är balsam för doktor Phil-skadade själar.
