En av de mer obehagliga är det ständiga fackföreningshatet.
Muf:s ordförande Niklas Wykman sammanfattade på ett träffande sätt fackhatarhögerns credo i sin blogg häromdagen. Han uppmanade ungdomar att för allt i världen hålla sig borta från ”äckliga facket”. Ty ”de skiter i dig, de vill bara ha makt och tvång”.
Som fackföreningsmedlem har jag lite svårt att känna igen mig.
Det där äckliga, maktfullkomliga tvånget har liksom aldrig drabbat mig. Däremot har jag fått värdefull hjälp av en kunnig klubbordförande vid flera tillfällen. Och vetskapen om att hans dörr alltid står öppen för mig känns trygg, för att uttrycka det lite sossigt.
Facket och ledningen har också, som på de flesta arbetsplatser, en väldigt bra relation.
Nu är ju inte Muf precis kända för sina nyanserade och genomtänkta ordföranden, och fullt så rått som Wykman uttrycker sig nog få.
Men även från de tyngsta ledarsidorna och de främsta debattörerna frammanas en bild av facket som faktiskt inte stämmer med verkligheten.

Visst finns det anledning att som liberal ha synpunkter på en mäktig fackföreningsrörelses samverkan med en för det mesta statsbärande socialdemokrati. Men en debatt som stannar där är rätt meningslös. Det viktigaste är fackens verksamhet på arbetsplatserna, och den fungerar faktiskt exceptionellt bra. Inte minst ur en liberal synvinkel.
Konflikterna hinner lösas lokalt innan de blir segdragna tvister. Försvinnande få måste avgöras i domstol.
Medan kontinentala fack sätter sig på ändan är de svenska hjälpsamma och produktiva när svenska företag utlokaliserar.
År 2007 står alltså inga löntagarfonder för dörren, och inga vilda strejker utspelas. Facken bejakar en liberal ekonomisk modell med fokus på inflationsbekämpning, något som ger deras medlemmar stadigt stigande löner.
Avtalsrörelsen har inte politiserats, som svenskt näringsliv förutspådde, annat än av dem själva.
Och i detta läge rycker alltså borgerlighetens begåvningsreserv ut och kräver att Littorin tar ”konflikt” med facket, mitt under ännu en framgångsrik avtalsrörelse.

Det värsta är att det nog beror på mer än ren dumhet. Wykmans ord har ett eko, de rymmer ett gammalt ställningstagande mot facklig verksamhet som sådan.
Hans argument användes av den höger som under nittonhundratalets början motsatte sig fackliga rättigheter, för att skydda den så kallat naturliga äganderätten.
Att fackföreningarna i själva verket är makthungriga girbukar är ett lastgammalt budskap. Det användes under 30-talet i USA, i sekelskiftets Europa och det används mot tredje världens fackkämpar i dag.
Jag är den första att kritisera facken på en mängd punkter. Inte minst deras syn på invandring, och deras ovilja att organisera papperslösa. Jag tycker heller inte att las fungerar särskilt väl i sin nuvarande form.
Men det är en diskussion, att kalla facket ”äckligt” är en annan. Att människor använder sin rätt att sluta sig samman i fackföreningar är bra. Det finns ett värde i att Sverige har världens högsta anslutningsgrad. Det är skönt att vi nu har en borgerlig regering som inser det.