Mördarna hade bifogat meddelanden till sina rivaler i Mexikos knarkkrig. Det var obehagligt för poliserna som gjorde fyndet i tisdags. Men de börjar vänja sig. Allt fler av krigets offer - över 6 000 bara förra året - hittas numera i delar.
Egentligen borde det inte finnas några knarkkarteller i Mexiko, eller någon annanstans, år 2009.
Tanken var att världen skulle ha blivit drogfri redan förra året. Det beslutade FN:s kommission mot narkotika (UNGASS) förra gången den sammanträdde, 1998.
I veckan har världens ledare återigen samlats för att sätta nya mål. Eller gamla mål snarare.
Mål som för övrigt fyller hundra i år. Det var 1909 som ett antal länder för första gången bestämde sig för att utrota en drog - opium. Sedan dess har knarkkriget kostat otaliga liv och slukat resurser som inte går att föreställa sig. Hela länder har fallit samman.
Bara USA spenderar över 300 miljarder kronor om året på att utrota drogerna. Samtidigt är kokainkonsumtionen konstant, och heroinproduktionen - numera en al-Qaida-verksamhet - blomstrar som aldrig förr.
Mexiko håller på att falla samman och de betydligt bräckligare länderna i Västafrika står på tur.

Som tre desillusionerade Latinamerikanska ex-presidenter nyligen konstaterade i Wall Street Journal är vi längre från målet om att utrota drogerna än någonsin tidigare.
Drogkriget har förintat mycket, men inte människans vilja att använda psykoaktiva substanser. Inget har rubbat efterfrågan, inte ens det faktum att väsentliga delar av våra rättsväsendens resurser lagts på att hålla droganvändare inspärrade.
Efterfrågan är så stark att det visat sig vara omöjligt att stoppa, eller ens minska, produktionen. En rapport som EU-kommissionen beställde inför UNGASS-mötet visar att insatser mot odlingar inte förändrar världsproduktionen.
Däremot har exempelvis besprutningen av kokaodlingar i Latinamerika skapat allvarliga miljöproblem.
Det är i den fattiga världen man får betala det högsta priset för våra politikers krig mot sina medborgares svaga karaktärer.
Många delegater i Wien ville skifta fokus från det uppenbart omöjliga målet om att utrota drogerna, till att minska deras skadeverkningar, så kallad "harm reduction". Det handlar exempelvis om rena sprutor till narkomaner. En tredjedel av alla hivinfektioner utanför Afrika beror på smutsiga nålar.

EU-länderna förespråkade den linjen. Men inte Sverige.
Folkhälsominister Maria Larsson slogs, flankerad av drottning Silvia, för att knarkkriget ska fortsätta på precis samma sätt. Tillsammans med bland andra Ryssland och gamla Bushbyråkrater från USA lyckades hon stoppa alla skrivningar om skademinimering. Maria Larsson är jätteglad.
Mindre nöjda är människorättsorganisationer som Human rights watch. De har kritiserat de massiva övergrepp mot missbrukare som den rådande politiken leder till.
De menar att politiker som Maria Larsson berövar missbrukarna rätten till bästa möjliga hälsa. Och till vilken nytta? Hiv och gulsot dödar missbrukare, men stoppar inte missbruket.
Maria Larsson tar lätt på kritiken från civil-samhället. Hon menar - oklart på vilka grunder - att många av organisationerna som förespråkar skademinimering är köpta av läkemedelsindustrin och brottssyndikaten.
För att kritisera en politik som inte åstadkommit någonting förutom död och lidande måste man vara köpt enligt Maria Larsson.
Hon förkroppsligar den politiska dumhet som knarkkriget bygger på.