Narkotika
Till skillnad från bland annat WHO, FN-organet UNAIDS, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet anser Jan R Andersson att det inte finns några belägg för att rena sprutor leder till att färre injektionsmissbrukare smittas av hiv och hepatit.
Man kunde tro att en man som så djärvt utmanar ett vetenskapligt konsensus har tillbringat många sena nätter i laboratoriet. Men Jan R Andersson är inte forskare. Han är en helt vanlig bänknötare i Sveriges riksdag.
Som tack för väl utförd knapptryckning har han fått förtroendet att föra Moderaternas talan i narkotikafrågor. Det jobbet gick inget vidare när han i tisdagens "P1 Morgon" försökte förklara hur han tänker sig att smittspridningen kan minska, så länge missbrukare sticker sig med smutsiga nålar. Han hade ett enda konkret förslag och det var att uppmana människor att i stället röka sitt heroin. Det är oklart vilka metoder han föreslår för dem som injicerar amfetamin och andra droger, om han nu är medveten om att människor gör det. I alla händelser föreställer sig Jan R Andersson tydligen att det är förnuftiga val och noggranna överväganden som leder kanylen in i missbrukarens vener.

Han verkar på fullt allvar tro att användandet av sprutor handlar om att de är så festliga, snarare än att de, bäst och billigast, tillfredsställer sjukdomens begär. Det är häpnadsväckande okunnigt.
Samtidigt visar exemplet Jan R Andersson att det oftast är ren dumhet, snarare än ondska, som får politiker att förvägra svårt sjuka människor en livräddande åtgärd.
Omsorgen om alla andra svenskars hälsa bestäms av vetenskap och inte magkänslan hos den politiska begåvningsreserven.
Sedan sprutbyten blev tillåtna i Sverige 2005 har inte ett enda program öppnats. Sedan dess har Stockholms injektionsmissbrukare drabbats av en hivepidemi, som enligt forskning från Karolinska institutet hade kunnat undvikas om staden hade haft ett sprutbytesprogram. Bland klienterna hos sprutbytesprogrammen i Malmö och Lund, som med dispens öppnades för 20 år sedan, har av allt att döma inte en enda smittats av hiv de senaste 15 åren. Forskning från Skåne visar också att Hepatit C - denna vidriga leversjukdom som så ofta glöms bort i sammanhanget - är mer än dubbelt så vanlig i områden där det inte finns sprutbytesprogram.

Svenska landstingspolitiker sätter ändå stopp för rena sprutor, eftersom de tycker att det "känns" fel och inbillar sig att åtgärden förlänger människors missbruk.
Som om inte de förstörda cellerna hos hundratals hivsmittade missbrukare är bevis nog för att smutsiga sprutor inte leder till tillfrisknande.
De borde tvingas att införa sprutbytesprogram. Landstingen har ju inte rätt att säga nej till andra grundläggande smittskydsåtgärdar.
Men sådan lagstiftning bör man knappast vänta sig av regeringen, där maktpartiet har Jan R Andersson som talesman och Kristdemokraterna bär det övergripande ansvaret för socialpolitiken.
Andersson, som är en hängiven snusare, rasade för övrigt häromåret mot att Folkhälsoinstitutets ståndpunkt i snusfrågan byggde på ett bristfälligt vetenskapligt underlag. Men i missbruksfrågorna, som handlar om liv och död, är kunskapsförakt något man bär med heder. Därför förblir Sverige ett u-land i synen på missbrukare. Få bryr sig.