Jag har chansen att göra mitt livs klipp. Få en flygande start på "bostadskarriären". Bli miljonär.
Sådana löften får jag slängda i ansiktet varje dag i kvarteret där jag bor. En grannfastighet ombildades nyligen till bostadsrättshus och några gamla hyresgäster har redan hunnit tjäna sina årslöner flera gånger om.
Den söta doften av pengar driver en liten frälsningsarmé att outtröttligen propagera för att fler av de vackra lamellhusen i rött tegel ska köpas loss från allmännyttan. Stadens politiska majoritet applåderar sina soldater.
Eftersom de i princip redan har sålt slut allmännyttans bestånd i innerstaden är Stadshusmoderaternas nya bostadspolitiska projekt att fler av oss i förorterna ska köpa kommunal egendom till reapris och därigenom mottaga ägandets påstådda välsignelse.
Ytterstadsborgarådet Joakim Larsson (M) anser att det finns för många hyresrätter utanför stan.
Han menar att en "större blandning" av boendeformer vore önskvärd, inte minst för att det skulle höja områdenas status, samt bidra till integration.
Det där med status kan jag lätt förstå. Jag delar våningsplan med en fattig 90-årig tant och en härjad man som meddelar sina fyllor genom att väcka hela huset.
Under mig lever en kvinna som är livrädd för allt här i världen utom sina katter. Man kan inte beskylla någon av dem för att vara särskilt statushöjande. Det är otänkbart att de skulle kunna bo någon annanstans än i allmännyttan.
De lever inte upp till privatvärdarnas striktare krav på ordningssamhet och staddhet vid kassan och ingen bank skulle låna dem några större summor pengar. Så visst vore det möjligen bra för områdets "status" om allmännyttans fastigheter försvann. Det är svårare att förstå hur det skulle motverka segregationen.
Mäklare låter mig ständigt veta att en lägenhet som är likadan som min lilla etta har sålts för 800000 kronor på andra sidan gatan. Den sortens folk som kan betala sådana summor är av ett annat slag än många av dem som bor i området nu. Men inflödet av välanpassad medelklass kommer inte att ha en integrerande verkan, eftersom följden är ett utflöde av fattiga och missanpassade. Och var ska de ta vägen?
När bostadsrättsracet tränger ut genom ytterstaden pressas de obemedlade ännu längre bort.
Människor som saknar jobb eller pengar på banken samlas ihop i de få avkrokar som fortfarande har stora bestånd av hyresrätter. I den politiska debatten skylls deras segregerade tillstånd samtidigt på dem själva i allt högre utsträckning.
Häromdagen hörde jag två unga tjejer tala om hur desperat de ville flytta hemifrån, bort från den gudsförgätet gråa plats de bor på, som är belägen längst ut på min tunnelbanelinje. De ville så gärna komma åtminstone några stationer närmare stan, till min förort till exempel, bort från kriminaliteten och misären.
Det skulle vara ett oförlåtligt svek mot dem om jag såg till att den billiga hyreslägenhet som jag genom en ungdomskvot fick efter bara några år i bostadskön skulle kosta dem närmare miljonen.
Bostadsrätter finns det redan tillräckligt av i Stockholm för dem som vill och har råd.
Jag vill att vanliga ungdomar ska ha möjlighet att efter mig få leva med utsikt över de vackra rönnbärsträden och femtiotalshusen på min gata.
Moderaternas rea på allmännyttan har redan åderlåtit Stockholms kommun på 50 miljarder kronor, enligt managementkonsulten Mikael Flovéns beräkningar. Förorterna borde förskonas från vansinnet.
