Konflikten grundar sig i att jakttraditionen är så stark i skogliga samhällen. Och att denna kultur sedan urminnes tider har kretsat kring hunden. Sverige är ett av få länder där hundarna släpps fria i skogen för att, förhoppningsvis, få korn på viltet och driva eller ställa fram det i lämpligt skottläge.
Det krävs enorm träning för att utveckla jyckens jaktinstinkter till perfektion och många svenska hundar är enastående skickliga.
Men i mötet med vargen spelar det sällan någon roll hur modig, disciplinerad och uthållig jakthunden är. Den blir till ben och köttfärs i alla fall.
Ju fler ulvar som stryker kring i våra skogar, desto fler hundar kommer att återfinnas i form av köttslamsor.
För många vargvänner framstår konfliktens lösning som enkel: förbjud löshundsjakten!
Häromdagen gick Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige ut med ett krav på en statlig utredning av jaktformen, i syfte att om inte avskaffa så i alla fall kraftigt begränsa den. Allt för att stärka vargstammen.

Deras främsta argument är att det varje år är några enstaka vargar som, med laglig rätt, skjuts när de hävdar sina revir mot jakthundar. Ett annat skäl de anger är den "stress" bytesdjuren känner när de har hundar i hasorna.
Just det är ganska komiskt med tanke på att det för älgens del rimligtvis känns värre att långsamt bitas sönder av de vargar som organisationerna står upp för.
En grund- läggande orsak till att ett förbud mot löshundsjakt aldrig skulle kunna stärka varg-stammen är att det är jägarkåren och inte veganer som bär vapnen.
Att vissa jägare tveklöst skulle hämnas på vargen om djurskyddsföreningarna fick sin vilja igenom är inget rimligt argument i sak, eftersom demokratiska beslut aldrig ska formas av våldshot. Men det är ett faktum svårt att blunda för.

Det större problemet med argumenten mot löshundsjakt är att de bygger på en så förenklad uppdelning mellan natur och kultur.
Alla är överens om att naturen ska tuktas i städerna, men människan är en del av glesbygden också.
Även om det huvudsak- ligen är naturens villkor som måste gälla behövs en balans med den mänskliga kultur som funnits i skogarna sedan urminnes tider - och löshundsjakten är en viktig del av den.
Dess värde är mycket större än spänningen i magen när skogens tystnad en tidig morgon genomskärs av hundarnas skall.
Gemenskapen kring hundarna och jakten är en anledning till att människor bor kvar i områden där allt annat har försvunnit, och att andra återvänder dit. Den ärvs mellan generationer och skapar samhörighet.

Det jägarna måste inse är att vargen också har en plats i den svenska faunan, och att en begränsad vargstam inte hotar svensk jaktkultur.
2009, ett rekordår, var det trots allt bara 23 hundar som skadades eller dödades av vargar. Antalet jyckar som vildsvinen tar död på är mångdubbelt fler och inga jägare protesterar mot grisen.
Man gör sig ganska löjlig om man kräver att skogen ska vara säker för just hundar, om man själv har som hobby att döda djur.
Den som släpper sin hund måste vara beredd att ta vissa konsekvenser, det är också en del av traditionen.