Dit hade en ung man kommit med 0,3 gram heroin på fickan, en av årets sista dagar. Påsen hade han med sig på begäran av en kompis, som bodde i lägenheten, och en halvbekant vän till honom, en 22-årig kille som varit vaken på amfetamin i flera dagar.
22-åringen slocknade när heroinet nådde hans trötta blodomlopp. Mannen som haft med sig pulvret blev orolig.
Men i stället för att kontakta vården valde han att konsultera drogentusiasterna på nätforumet Flashback.
Där berättade han att 22-åringen "troligtvis sover", men samtidigt "spänner sig extremt". Många uppmanade honom att genast ringa efter ambulans. "Polisen blir så lätt inblandad", svarade han avfärdande. Han bad i stället den påtända lägenhetsinnehavaren att hålla läget under uppsikt och begav sig sedan hem. 22-åringen dog, enligt rättsläkaren förgiftad av heroinet. För det ställdes mannen som tillhandahöll giftet inför rätta. Men han friades vid en rättegång i fredags från anklagelsen vållande till annans död, eftersom 22-åringen sniffade i sig heroinet frivilligt.

Att han kontaktade Flashback och inte sjukvården, när en heroinpåverkad man visade allt färre livstecken, är inte straffbart enligt svensk lag. Därför har tragedin i Motala lyfts som ett argument för att Sverige behöver en civilkuragelag, som gör oss skyldiga att ingripa för att rädda varandras liv. Men kopplingen är verkligen inte självklar. Mannen insåg förmodligen inte att 22-åringen var döende, och även om han agerade idiotiskt så var han inte direkt likgiltig. En mer intressant juridisk fråga i sammanhanget är hur den där dagen hade slutat om missbrukare inte var en polisiär angelägenhet i Sverige.
Tanken med att ha polisen som front mot missbruket är att det "ska vara jobbigt att knarka", som man säger.
Men dödsfallet i Motala visar att det också blir jobbigt att söka hjälp, och rädda liv, när man vet att varje myndighetskontakt riskerar att sluta i handfängsel. Sverige är ett av ganska få länder där det är kriminellt att ha narkotika
i blodet. Det så kallade konsumtionsförbudet, som infördes 1988, innebär att tunga missbrukare alltid är lovliga byten för ordningsmakten.

Det är väl belagt att polisen bättrar på sin statistik genom att mjölka välkända missbrukare på illegala kroppsvätskor. Väldigt lite talar för att den arbetsmetoden gör människor mer motiverade att söka vård. Däremot är det troligt att förbudet får missbrukare att resa murar mot det samhälle som kriminaliserat dem. Tragedin i Motala stärker den hypotesen. Mannen som inte ringde ambulansen, för sitt eget välbefinnandes skull, uppträde omoraliskt med alla slags mått, och det kommer säkert att plåga honom resten av livet. Men det gör inte samhällets ansvar mindre.
Hur många missbrukare har lämnats att dö ensamma, för att "kamraterna" haft bråttom undan polisen? För regeringen spelar inte det någon roll.
Deras tilltro till batonger som medel mot missbruk är snarast religiöst. I somras föreslog socialdemokraten Björn Fries att konsumtionsförbudet skulle utvärderas. Hans önskan att få veta hur lagen påverkar missbrukares hälsa avfärdades av justitieminister Beatrice Ask som "flumattityder". Hur kan det vara "flummigt" att bry sig mer om människoliv än om dogmer?