När politikerna talar om EU-valet låter de som föräldrar som ljuger rart om världen för sina barn. Man känner att något är lurt. Man känner att man inte riktigt har någon lust att vara med.
Göran Hägglund säger allvarligt i en reklamfilm för KD-kandidaten Ella Bohlin att det är "OTROLIGT viktigt att alla hittar SITT skäl att gå och rösta".
Det må vara viktigt, att hitta "sitt skäl". Men förbannat svårt, när valkampanjerna saknar själ.
Jag tänker på Miss Universumtävlingen när jag betraktar allt gulligt nonsens som nunorna på valaffischerna säger. Alf Svensson vill ha ett EU som "värnar freden". Så fint, Alf. Alla som "värnar kriget" får väl hitta någon annan.
För många människor är det oklart vad valet egentligen handlar om. Partierna gör sitt bästa för att spä på förvirringen. "Ja till Europa" är Folkpartiets slogan. Vad betyder det, konkret och politiskt? Man får en bild av hur Fp:s stissiga kandidater sitter och viftar med EU-flaggor och glatt ropar JAAA! åt varje nytt förslag som passerar kammaren.
Det grundläggande problemet med EU-valrörelsen är att de flesta partier låtsas att det är riksdagsval. Särskilt de stora framställer sig som lika potenta i Bryssel som här hemma. De presenterar grandiosa agendor och ger sken av att kunna driva igenom dem, bara de får din röst.
Socialdemokraterna går till val på att halvera ungdomsarbetslösheten fram till 2015 medan Moderaterna "tar ansvar för att ta Europa ur krisen".
Det är klart folk ser att kejsarna är nakna.
Gör Moderaterna ett rekordval får de sju mandat. Av 736. I ett parlament med ytterst begränsad makt.
Lycka till med att ta Europa ur krisen, moddar.
Givetvis har EU-parlamentet en viktig roll att spela. Men det handlar om att bygga tillsammans, särskilt om man är en handfull ledamöter. Moderaternas auktoritära, landsfaderliga anslag träffar fel.
Vad gäller sossarna och arbetslösheten: suck.
EU-parlamentet har extremt små möjligheter att ge svenska ungdomar jobb, särskilt i det korta krisperspektivet.
Det är bra att svenska kandidater tar sig an de stora frågorna, men det måste göras på ett trovärdigt sätt.
Europaparlamentet kan vara en fantastiskt plattform.
Som parlamentariker kan man bli mäktig - men inte för att man är snäll och tillhör ett stort svenskt parti.
Man måste bygga starka allianser i den europeiska politiken. Därför är det den europeiska politiken vi måste utgå från. Floskelkandidaterna måste bedömas utifrån sina strategier där.
Partiernas ovilja att tala Europapolitik bygger förmodligen på en rädsla att framstå som maktlösa.
Men människor fattar att vi är små. Den förljugna inrikespolitiska diskussionen har inte precis skapat engagemang för EU-valet, snarare förakt.
I brist på EU-politisk diskussion har man försökt bygga en europeisk identitet på gemensamma minnen. Åtskilliga kandidater nämner sina upplevelser av krig som en anledning för människor att gå och rösta. Men ingen ung människa kommer släpa sig till valurnorna för att Jan Björklunds mamma var krigsbarn från Norge.
Däremot kommer många att göra det i protest mot Ipredlagen. Piratpartiet rotar sig i en ny europeisk offentlighet som bygger på gemensamma intressen i politiska frågor. Miljöpartiet bygger också sin politik ur ett tydligt EU-perspektiv och förklarar hur de ska vinna inflytande.
De äldre partierna med Napeolonkomplex måste bli mer ärliga och ödmjuka. Annars kommer EU-valrörelserna alltid att vara så här trista.
