Det var en gång en oppositionspolitiker i ett kungarike i norr.
Hon kämpade för mycket och kanske allra främst för miljön. Man uppskattade hennes uppriktighet. Bondförnuftet hördes i hennes dialekt från den nordliga glesbygden. Äntligen en politiker som sa som det var.
Exempelvis att det var oacceptabelt att landets statliga energibolag Vattenfall gjorde massiva investeringar i smutsig kolkraft runt om i Europa.
Den okonstlade oppositionspolitikern upprepade att hon inte kunde "tolerera" detta. Det skulle bli annorlunda om hon satt i regeringen. Hon hette Maud Olofsson.
Olofsson kom att bli minister. Men hon ändrade inte inriktning på statens smutsiga energibolag, som hon lovat. Däremot ändrades hon själv.
Hon lärde sig att sluta oroa sig och börja älska Vattenfall.
I februari förvärvade Vattenfall det nederländska energibolagen Nuon för 100 miljarder kronor, den största affären ett svenskt företag har gjort. Maud Olofsson applåderade ivrigt den gigantiska investeringen i kolkraft.
Vattenfall släppte ut betydligt mer växthusgaser än Sverige redan innan köpet av Nuon.
När näringsminister Maud Olofsson i går invigningstalade på Vattenfalls klimatkonferens i Stockholm var hon full av beröm. Hon berättade att hon blott var 14 år när hennes miljöengagemang väcktes och att det gladde henne att Vattenfall - så här 35 år senare - bjöd in till klimatdiskussioner. Det är väl alltid bra med diskussioner, men Vattenfall skulle också kunna ägna sig mer åt klimataktioner. Maud Olofsson behöver bara säga till. Tänk om hon visste att hon skulle få så stora, gröna möjligheter när hon var 14 och nybliven miljövän.
Om Olofsson ändrar i ägardirektivet så kan Vattenfall avvecklas som kolkraftsimperium. Den makten talade hon dock inte om i går.
Olofsson konstaterade visserligen att "Vattenfall har resurser att leda utvecklingen av förnybar energi". Men hon sa förstås inte att det är hon och regeringen som står i vägen genom att först och främst betrakta Vattenfall som en kassako. Det är svårt att få ihop Maud Olofssons miljöpolitik.
Det är klart att regeringen uppskattar de stora vinster som Vattenfall gör på smutsig energi. Och bolagets VD Lars G Josefsson är uppenbarligen stormförtjust i att dra fram som en Napoleon på den europeiska energimarknaden.
Men Vattenfall tillhör varken näringsdepartementet eller Lars G Josefsson. Det tillhör det svenska folket. Svenskarna blir alltmer miljömedvetna, något de grönas succé i Europaparlamentsvalet påminde om.
Alliansen behöver bli mer trovärdig i miljöpolitiken. Genom att driva Vattenfall med hänsyn till miljön snarare än statsfinanserna skulle regeringen verkligen visa att man menar allvar. Man skulle skapa egen klimatpolitik och inte bara - som nu - mest fortsätta den förra regeringens arbete.
Det är ingen mening med att Vattenfall i sin nuvarande form är statligt. Det finns många privata energibolag som har tyngdpunkten på fossila bränslen men nödtorftigt investerar i förnybar energi.
Vattenfall skulle kunna göra gröna investeringar som privata företag inte vågar sig på. Samtidigt skulle regeringen få ett väl behövt trumfkort i klimatfrågan.
Härmed efterlyses den gamla Maud Olofsson.
