Narkotika
Beatrice Ask och Thomas Bodström har mycket gemensamt, bland annat att de tycker det är rimligt att skolorna emellanåt ber sina elever att hasa ner byxorna för att kissa i en kopp.
Ask anser - och har lagstiftat om - att polisen ska kunna knäppa upp på de barn som vägrar. Bodström menar å andra sidan att drogtesterna ska bygga på "frivillighet", vilket även Ask tycker bör vara norm när det gäller den offentliga sektorns inventeringar av barns underliv.
P3 Nyheter har, precis som Skolinspektionen, funnit att drogtesterna som genomförs på svenska skolor knappast kan betecknas som "frivilliga".
På ett gymnasium, exempelvis, fick eleverna höra att de kunde glömma praktikplatser om de inte, inför en sjuksköterska, lydigt klädde av sig nertill. Så trivsamt "frivilligt" blir det när någon begär något av en person den har all makt över.
Det är likadant i arbetslivet, där jobbsökande förvisso har rätt att vägra att ställa upp på kissprov, men på bekostnad av eventuella jobb.
Den som vägrar underkasta sig "frivilliga drogtester", måste ofta betala med sitt anseende, och i jämförelse uppfattas den kroppsliga integriteten som en mildare förlust.

P3 Nyheter ville ta upp det här problemet med Ask och Bodström, och gjorde det på smartast möjliga sätt - genom att med en sjuksköterska i släpet erbjuda de båda politikerna att själva ta ett "frivilligt" drogtest.
Beatrice Ask var klok nog att omedelbart följa med in på toaletten. Men i redan klassiska scener tar Thomas Bodström plötsligt tillbaka sitt spontana "ja" till att drogtestas och börjar yra om sin svettiga skjorta.
Man kan tolka hans kalla kårar på många olika sätt. Illvilliga har tagit fasta på att hans omsvängning följer på sjuksysterns uttalande av ben-so-dia-zi-piner, som en av drogerna som ger utslag i testet.
På bloggar och twitterkonton har det antytts att den förre justitieministern stoppar i sig både det ena och det andra.
Det är synd, men inte om Bodström.
Tvärtom är det nyttigt att han får uppleva den starka misstro som rimligtvis är betydligt obehagligare för en deprimerad 14-åring som uppfattas som möjlig knarkare av skolan.

Jag tror inte alls att Bodströms märkliga uppträdande beror på illegala substanser. I P3:s bilder ser jag däremot en man som för en stund kommer ur sin politikermaskin och ser sig själv utifrån. "Vad håller du på med Thomas? Varför säger du ja till alla dumma förslag? Du måste inte visa snoppen för Sveriges Radio."
Tänk om han kunde få sådana mänskliga upplevelser även i sitt beslutsfattande. Inte minst i fråga om missbruksbekämpning är politiker verkligen robotar. I stället för att gå på djupet i frågorna, och det finns knappt några svårare, kastar de ur sig till synes enkla lösningar som ger intryck av att de har kontroll över situationen. Det är lätt att älska kissprover om man själv aldrig behöver uppleva ett.
Innan Bodström blev politikermaskin kritiserade han det unikt svenska förbudet mot att ha droger i blodet, som i princip ger polisen rätt att drogtesta efter smak och tycke.
Han insåg att inget blev bättre av att poliser ägnar arbetstiden åt att mjölka ärrade knarkare på kroppsvätskor för att få guldstjärnor av chefen.
Tänk om han genom sin otäcka upplevelse kunde återfå sin förträngda känsla för kroppslig integritet.