Aftonbladets Ingvar Persson har skrivit något tusental identiska ledare på temat, senast igår, som säkert varit nyttiga för människor med svåra sömnproblem men i övrigt tillfört väldigt lite. Han har påstått att förre näringsministern Maud Olofsson "la ner Saab gång på gång". Men aldrig någonsin förklarat hur det påstådda industri­mordet gick till. I likhet med IF Metall, som han före­träder i ledarjournalistiken, har Ingvar Persson bara upprepat en kryptisk fras om att regeringen "inte visat intresse".
Nu när Saabs definitiva död kryper allt närmare vore det på tiden om Ingvar Persson, Håkan Juholt, Lars Ohly, diverse biljournalister, och alla andra som mumlat om bristande intresse talade ur skägget och berättar vad regeringen borde ha gjort.

Vi vet ännu inte vad skatte­betalarnas nota blir för de två miljarder som Europeiska investeringsbanken, med svenska garantier, lånade ut i samband med försäljningen av Saab. Borde regeringen också ha godkänt stora nödlån för att täcka löpande kostnader? Eller tagit över Saab helt och hållet? Var går gränsen, mätt i miljarder kronor, för att en regering ska anses "visa intresse" för ett bilföretag?
I Ingvar Perssons och fordonsvänsterns drömvärld var Saab en framgångssaga fram till dess att den globala fordonskrisen skoningslöst svepte in 2008. Men vid det laget hade Saab redan haft en egen kris i decennier. Enligt Björn Elsässer, som forskat om fordonsindustrin, har företaget förmodligen aldrig varit lönsamt, möjligen med undantag för något enstaka år. Så länge bilfirman tillhörde en koncern som gjorde stora vinster på flygplan och lastbilar kunde förlusterna bäras och döljas. Men när fordonskrisen kom stod Saab sedan länge mot fallrepet.

Därför kan man inte, som fordonsvänstern gärna gör, ställa den svenska regeringens agerande mot Frankrikes. Det stämmer att Citröen/Peugeot, som fick omfattande nödlån, i dag är ett blomstrande företag. Men det var det även före fordons­krisen. För de starka bilföretagen innebar krisen en tillfällig svacka, för Saab och några andra firmor en dödsstöt som hade kommit för länge sedan om ägarna bara hade varit klokare.
Företag som inte lyckas sälja sina produkter går under. Det är smärtsamt när det sker - Trollhättan förtjänar all omtanke - men sådan är kapitalismen. Att Saabs dödskamp varit så utdragen har inte gjort livet lättare för företagets anställda. Om regeringen hade lyssnat på fordonsvänstern och pumpat in ännu mer skattepengar i företaget skulle lidandet bara ha förlängts. Och pengar som kunde ha hjälpt de anställda vidare i livet hade gått förlorade.

Det finns starka drag av nationalism i fordonsvänsterns engagemang. Man är stolt över att lilla Sverige bygger bilar. Men nationell stolthet är en väldigt dålig anledning för staten att hålla förlustföretag under armarna. Aftonbladets Ingvar Persson hävdade i går att kampen om Saab handlar om vad man har för syn på Sveriges framtid. I det lilla har han rätt.
Det är bara det att statligt sondmatande av misslyckade bilkapitalister inte är en särskilt lockande framtidsvision.