I en artikel på SVT-debatt varnar riksdagsman Malm västländerna för att "stötta" Egyptens största oppositionsrörelse - det Muslimska brödraskapet.
Det verkar inte troligt att Bildt, Sarkozy och Obama, gemensamt övervägar att predika Brödraskapets credo: "Islam är lösningen!". Därför är det oklart vad Fredrik Malm menar med att man inte ska "stötta" organisationen. Men han förespråkar alltså en stark beröringsskräck.
Han fruktar att om man ger bröderna ett lillfinger kommer de att rycka åt sig hela handen, knyta den, och upprätta en islamistisk diktatur byggd på medeltida värderingar.
Det här skräckscenariot har yvigt målats upp de senaste dagarna. Men organisationen är långt mer komplex än vad Fredrik Malms magkänsla har lyckats uppfatta.

När Mohammed Badie 2010 valdes till ledare försäkrade han i sitt installationstal att Brödraskapet inte är motståndare till Mubarakregimen.
Åren dessförinnan hade organisationen, under inflytande av reformistiska röster, trappat upp kampen för ett maktskifte. Det kostade tusentals medlemmar fängelsestraff och tortyr. Men gav ingenting i gengäld.
Västvärlden hade inga synpunkter på förbrytelserna eftersom de riktades mot islamister. Så kunde rörelsens ålderstigna, konservativa falang övertygande argumentera för att demokratikamp är lönlöst. Mohammed Badies program har i stället gått ut på att stärka gudfruktigheten i vardagen.
När protesterna bröt ut i Kairo uppmanade ett överrumplat Brödraskap sina medlemmar att stanna hemma.
Den unga generationen lyssnade inte. Men det gamla etablissemanget i rörelsen anslöt sig först när Mubaraks öde tycktes vara beseglat.

Det Muslimska brödraskapet har därför inte spelat någon betydelsefull roll i upproret. Revoltörerna ger dem inget mandat. Demonstranterna har krävt ett friare, inte ett mer religiöst, Egypten.
Men det är självklart att en rörelse som uppskattas ha stöd av runt 20 procent av befolkningen får stor makt om folkviljan får råda. Likaså att en demokrati knappast kan uppnås utan att den splittrade och svaga sekulära oppositionen på vägen samarbetar med islamister.
Man kunde förstås önska att en djupt reaktionär rörelse inte hade denna nyckelroll i Egyptens demokratisering.
Men vad hjälper det? Dithän har de senaste decennierna av sekulära despotier, med västvärldens stöd, fört arabvärlden. Man får jobba med det man har.
Då kan man exempelvis notera vad det är för slags brödraskapare som trädde fram i revolten, när det gamla gardet solidariserade sig med Mubarak.

Här finns den sortens aktivister som Abdel Moneim Mahmoud representerar, den 28-årige journalist som så modigt försvarade den fängslade bloggaren Karim Amers rätt att häda mot islam.
Det är rimligt att tro att det är sådana som han som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process. Däremot visar all erfarenhet att fundamentalismen triumferar när islamister bannlyses enligt Fredrik Malms recept.
Valet står inte mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten, utan mellan demokrati och diktatur.
Vart en eventuell demokrati skulle leda Egypten kan ingen förutsäga. Demokratin bär inom sig risken att folk röstar fel. Idén om att just araber inte kan betros med ett sådant system har livnärt män som Mubarak. Det är motbjudande att denna föreställning fortsätter att förfäktas medan hela arabvärlden reser sig mot den.