Det är en fråga som ofta ställs, inte sällan med en underton av skadeglädje. Alla nyktra ser väl att något har hänt. Att det sena 90-talets breda feministiska debatt är borta. Många feminister tar emellertid lätt på det. De påpekar att politikernas och massmediernas hastiga förälskelse i f-ordet var av ytlig natur.
Samma feminister inskärper gärna att diskussionen är lika livaktig som någonsin förr, inte minst inom akademin.
När tidskriften Arena i vintras frågade 22 feminister om sakernas tillstånd var svaren genomgående optimistiska. Exempelvis forskaren Fanny Ambjörnsson gav en vacker bild av sitt akademiska revir.
Hon menade att den feministiska analysen har blivit "mer bärkraftig" i takt med att det så kallade intersektionella perspektivet har fördjupats. Det innebär att könsförtryck kopplas samman med bland annat klassförtryck. Det handlar kort sagt om att inse att exempelvis missbrukarkvinnor möter ett annat och mycket starkare förtryck än medelklasskvinnor.
Det är förstås alltid bra med spännande diskussioner inom akademin. Men vad är nyttan, när feministerna inte står upp för de mest förtryckta kvinnorna i den politiska debatten?

Jag har tidigare värjt mig mot höhö-skildringarna av svensk feminism som en instängd medelklassrörelse. Fram tills i förra veckan. Regeringen aviserade då att man indirekt vill inskränka aborträtten för missbrukarkvinnor. Från det att en kvinna blir gravid får staten rätt att låsa in henne med hänsyn till fostrets hälsa.
Inte ett knyst har hörts från svenska feminister. Det är i princip bara Expressens ledarsida ("Statens egendom?" 30/5) som har uppmärksammat det kommande angreppet på de allra mest utsatta kvinnornas rättigheter.
Det är - förstås - Kristdemokraterna som är avsändare. Men övriga allianspartier har mer eller mindre ivrigt applåderat förslaget om att göra gravida till statens egendom. Syftet sägs vara att minska antalet fosterskador. Men det finns inga bevis för att utökad tvångsvård kommer att göra någonting bättre.
I en rapport som ingår i socialdepartementets underlag finner socialstyrelsen inget stöd för en lagändring.
Gravida kan redan tvångsvårdas som alla andra, med hänsyn till deras egen hälsa. Tvångsvård fungerar överhuvudtaget väldigt dåligt.

Den nya lagen kommer inte att göra något bättre. Riskerna är dock uppenbara. Säg att en gravid missbrukande kvinna vill bära sitt barn. Med hänsyn till fostret tvångsvårdas hon tidigt. Tänk om hon ändrar sig. En gravid kvinna har rätt att göra det varje dag fram tills vecka 18. Ska en velande gravid missbrukande kvinna åka in och ut ur tvångsvården? Människor under tvångsvård är väldigt maktlösa. Den nya lagen ger samhället övermakt i förhållande till kvinnor som vi varken ser eller hör. Som i många fall och på goda grunder hatar samhället.
I Akademikerförbundet SSR:s nyutkomna bok "På spaning efter socialpolitiken" konstateras att samhällets ökade segregering fått oss att sluta prata socialpolitik. Vi ser inte underklassen.
Jag kanske är naiv som blir upprörd över att "feministiska" Folkpartiet uppenbarligen bara slåss för medelklasskvinnornas rättigheter. Men de mer radikala feministernas tystnad är svår att smälta. Den nya lagen kommer att göra foster till rättssubjekt.
Den utvecklingen borde oroa fler.
Var är Nina Björk och Gudrun Schyman?
Ser ni inte könsförtryck förrän det når medelklassen?