Från och med nästa år ska de också behandla överdrivet spelande av dataspel.
Det finns skäl att ifrågasätta satsningen. Begreppet "dataspelsmissbruk" i sig är en tveksam term som inte har något större vetenskapligt stöd. Det finns asociala tonårskillar som spelar stora mängder dataspel, men det är knappast ett problem i nivå med knark- alkohol- eller hasardspelsmissbruk.
Att sätta dessa killar på samma öppenvårdsavdelning som kriminella och missbrukare, utan journaler eller betalningskrav är knappast något som hjälper någon ur ett destruktivt beteende.
Dataspelsberoende är ett begrepp skapat ur föräldraroron för tonårssöner som tillbringar för mycket tid framför datorn eller tv-skärmen. De dataspelsberoende tonårstjejerna är lätträknade, om inte obefintliga. Annan ungdomsbesatthet som ett stort fotbollsintresse, skapar inte samma moralpanik. Trots att konsekvenserna kan vara minst lika allvarliga.
Föräldrar förstår sig på fotboll, men ingen talar om beroende när den besattheten har blivit destruktiv. Då letar man i stället efter andra bakomliggande orsaker till problemen.
Dataspel betraktas fortfarande som någonting nytt och farligt. Den yttre likheten med hasardspel har gjort det enkelt att klassa in överdrivet spelande i beroendefacket, och på vissa håll räknas flitigt nätanvändande också som ett beroende.

I Kina ses det som ett stort samhällsproblem och drabbade skickas på behandlingar som mest liknar arbetsläger. Tidigare i år förbjöds elchocker som metod för att bota "sjukdomen". Här i Sverige brukar psykologen Ove Sandberg regelbundet likställa för mycket tid framför datorskärmen med att knarka.
Överdrivet dataspelande är givetvis problematiskt, och någonting som behöver tacklas. Det gör inte dataspelande automatiskt till ett beroende eller missbruk.
Ägare av beroendekliniker har sett sin chans att kapitalisera på moralpaniken kring nya former av ungdomsnöjen. Genom att hajpa upp de fall som finns, får de kommuner att betala för en behandling som uppskrämda tonårsföräldrar tror att deras barn behöver.
Det finns all anledning att vara kritisk mot beroendealarmisterna, inte minst eftersom de själva talar med ekonomiska särintressen i ryggen. Och med bristande vetenskaplig grund.
Dataspel har flera positiva effekter, och är en betydligt bättre sysselsättning för tonårskillar än många andra fritidsaktiviteter. Alkoholdebuten försenas, språkkunskaper stimuleras och den spatiala förmågan förbättras.
Tyvärr är beroendelarmen ett tecken på misslyckande från vuxenvärlden. Datorn har blivit barnvakt, och föräldrar engagerar sig inte i dataspelande lika mycket som i andra fritidsaktiviteter. I stället sätter de upp statiska tidsgränser för hur länge man får sitta framför skärmen och negligerar spelandet till dålig förstörelse.

Föräldrar måste involvera sig mer i sina barns intressen. Dataspel är inte homogen underhållning, utan kan se olika ut. Föräldrar måste diskutera vad som spelas och uppmuntra konsumtion av olika typer av spel. Att spela tillsammans vid datorn med sina barn borde vara lika naturligt som att skjutsa till fotbollsträningen eller fråga om skoldagen.
Det är inte konstigt att det går snett för grabbarna när föräldraransvaret brister.