Heteronormen är årets festivaltema, och det har väckt både kritik och fått folk att sucka högt av uttråkning. Kanske har författaren Unni Drougge rätt i att Pride har slutat verka för de konstiga och onormala, och i stället omfamnar ett mer konservativt heterosamhälle i smyg. Äktenskap och kärnfamiljsbildande har fått företräde framför färgglada transtanter och unga queerteoretiker.
Sandra Dahlén skämtade om att de heterosexuella vill leva heteroliv så länge det bara är lagom. Hon vill att heterosexuella personer skall släppa världsdominansen, och beskrev en värld där heteronormen är nästintill ofrånkomlig.
Samtidigt har sexuell läggning tappat allt mer i betydelse de senaste åren. Få stora lagar är i dag könsberoende, och det är trettio år sedan homosexualitet befriades från att vara sjukdomsförklarat.
I ett politiskt perspektiv har Pridefestivalen allt mer uppfyllt sitt syfte. Heteronormen har blivit en sexualitetsneutral samhällsnorm som både flator och bögar börjar släppas in i. De stora politiska striderna är vunna, men hur mycket har egentligen samhällsnormen vidgats?
Det är fortfarande alldeles för svårt att komma ut ur garderoben för den som bor utanför storstadsområdena. I hälsingebyar eller småsamhällen på den skånska möllan lever heteronormen stark, och det är svårt att traska nära kanten.

Klyftan mellan inskränkta homofober och samkönad radhuskärlek är alldeles för stor. Det går inte att lugnt deklarera att alla borde sköta sig själva och inte bry sig om andra.
Bland paketvillorna förutsätts flickor gilla pojkar och pojkar bara ha intresse för flickor. Unga tvingas till större städer för att leva öppet. Äldre förtrycker känslor och lever på rutin.
Privatlivet hade inte behövt vara politik om alla hade bemötts som individer från första början, om fördomar inte varit fördömande och om heterosexualitet inte alltid hade tagits för givet.

Samhällsnormer är svårare att förändra än politik. Kanske har gayrörelsen tappat bort sig bland den politiska korrektheten, de älskade etiketterna och viljan att vara en subkultur. Viljan att vidga normen kämpar mot viljan att stanna utanför.
På gott och ont kommer samhällsnormer alltid att finnas. De går inte att bryta, men de kan förändras.
Pride skulle kunna ha en viktig roll för att normer skall omvärderas, utvecklas och vidgas lite till.
Teknikneutralitet är ett poppis ord inom politiken. Tanken är att lagar skall vara oberoende av tekniska lösningar för att fungera. Det brukar gå så där.
På samma sätt är det svårt att förhålla sig till sexualitet och normer som bygger på det. Sexualitet är inte neutralt och beroende på sexuell läggning står man också inför olika problem.
Lite mera individualism är ett steg på vägen för att motverka fördomar och inskränkta normer, så länge man inte blundar för strukturer som drabbar specifika grupper.
Alla etiketter, normkritik och engagemang som Pride väcker handlar till sist om rätten att få leva det liv man själv vill.
Om det privata är politik, får man räkna med att folk har åsikter om det. Det hindrar inte någon från att försöka göra världen lite mera tolerant.
Kärlek och respekt räcker rätt långt.